Alla lika - Alla olika

Jag övar på att bli bättre på att säga Nej. På att tacka Nej till roliga saker som gör mig glad, men som fyller agendan på ett stressigt vis. Visst är det lustfyllt att ha massa roligheter framför sig, men få saker slår en helg i tomhetens tecken. Det är än det ena än det andra som lockar.

Jag blir bättre, jag har blivit bättre. För ett tag sedan tackade jag nej till en skojig TV-inspelning som jag kanske hade hunnit medverka i, men som jag anade skulle ge upphov till måste-tankar, stress och brist på eftertanke. Mitt Nej till detta fick mig att få lite dåligt samvete till en början; tänk om detta skulle blivit min livs kväll? Men bara efter några timmar så kändes det helt rätt, helt sant och jag ångrade mig aldrig. Jag tittade istället på TV, kliade mig i naveln och somnade i soffan.

Igår fick jag ett samtal och en fråga om hjälp. Frågan riktades helt rätt, hjälpbehovet riktades till mitt ego. När någon vill ha hjälp och i frågan väver in Du är ju så duktig på det där, och vi vet att det kommer bli bra så blir det omöjligt för mig att tacka nej. Fan. Jag kände redan när samtalet var över att jag skulle komma att ångra mig, och nu sitter jag här, måste promenera ner till stan om trekvart i snöstorm.

Jag blir så trött. Jag blir så trött på mig själv! Jag vill tro att jag är duktig på att sätta min rätt till egen plats och tid först, men ibland undrar jag.

Jag får avsätta lite tid framför spegeln och öva. Det är ok att inte vilja, man behöver inte skylla på annat än sin egen ovilja. Det måste vara ok. Nej, jag orkar faktiskt inte. Nej, jag vill faktiskt bara läsa en tidning hela söndagen och äta choklad. Nej, jag orkar inte gå ner till stan på min lediga dag. Nej, jag har annat för mig - typ inget.

Istället tackade jag självklart JA, klart jag hjälper till och ser till att det blir bra. Och för detta är jag lite lite ångerfull.

Men men, det bjuds säkert på kaffe och lite tjitttjatt. Och så får jag lite motion i snörusket. Perfekt.