Alla lika - Alla olika

Jag skulle vilja skriva så mycket, för så mycket finns att skriva.

Jag skulle vilja ringa och prata med alla, men inget finns att prata om, dock massor att säga. I vissa fall väljer jag tystnaden och stänger in mig och av telefonen.

Jag har huvudvärken Gud glömde, pannan buktar inåt och skallen är tre storlekar för liten. Inget vatten finnes kvar i min kropp och ögonen är ytterst minimala.

Sanningen är att jag blottat min själ, mitt inre och hela mitt känslospektra för en hel bunt med människor idag. Det har inte gått att hejda; sorgen, misslyckandet och orättvisan har speglats i tusentals tårar nedför mina kinder. Jag bet stundtals ihop för att envist och bittert klara av allt som stod på schemat, men även där så kom de igenom - de brännande tårarna, klumpen i halsen och skammen på kinderna.

Mitt liv fortsätter, åren tuffar på men jag står och stampar. Jag vill inte ta orden i min mun, men just nu är jag förbannat rädd för att bli äldre.

När tårarna till slut torkat, Iprentabletten till slut börjat verka så ligger det ett mail och väntar på mig. Ett efterlängtat sådant. När jag svarat på mailet så ringer hemtelefonen och det är till mig. Det här är förmodligen bara början på något mycket märkligt. Jag har en aning om att det är något lurt på gång, eller att det möjligtvis är så att mamma återigen har rätt - att allt har en mening. För just nu. Just nu förstår jag faktiskt ingenting.