Alla lika - Alla olika

Japp! Då var det slutligen dags.

Min sedan 10 månader förbokade PMS-träff går ikväll av stapeln. Jag ser sjukt mycket fram emot kvällen och tror mina vänner gör detsamma, trots att de inte har en aning om vad vi ska hitta på. Tillåt mig hånle. Well, kan inte avslöja något i förväg, vet inte vilka nyfikna själar som läser, men maten är klar och ska avnjutas till en början.

Tack vare Afropowerdance igår på gymmet lider jag av satans skänkta träningsvärk i korsryggen och jag behöver hjälp från högre makt för att utföra aktiviteten smärtfritt, det är i alla fall ett som är säkert.

So. Girls! Kom hit nu för fan! Jag är sugen på vin men vet inte om jag behöver köra bil!

Och dagens Ros går till Råååååbert!

 PUSS!

Informations-sms är strålande kommunikation - speciellt om de handlar om att Madonna kommer till Ullevi 9 augusti!

Yeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeey!

Biljetter släpps om en och en halv vecka, och då står jag med kontokortet i näven!


Bild från Ticnet.

Semestersvenskar är ett fantastiskt TV-program! Igår kissade jag nästan ner mig på hotellrummet. Hela dagen har jag förundrats så snart tanken åter slagit mig.

Det här är humor ur verkligheten!

Idag var jag nära att köra av vägen - rätt in i mitträcket. Lite smådumt.

Känslan var att åka hem - nu, helst på studs. Dock var jag vrålhungrig, hade inte haft tid för lunch och det hade gått närapå 8 timmar sedan frukost. In en snabbis på 7 eleven och hämta en sallad och studs in i bilen, på med bältet och in på påfarten till motorvägen. Börjar mumsa på min sallad och här någonstans går det fel. Jag upptäcker strax att jag inte någon mer gång ska äta och köra i 120 samtidigt.

Men ändå! Tänk vilken syn. Bil smashad, polis- och ambulansmän kommer för att klippa ur kvinnan ur den kvaddade bilen och möts av ett mischmasch av bulgur, hoummus, bönor och kyckling - kanske toppat med lite cola zero. Under allt gegg ser de två stora gröna ögon och ett krystat leende; oooooops, det här var kanske inte så bra...

Idag satt jag i min bil på Lidingö. Jag avnjöt en klassiker i lunchsammanhang - Shells Caesarsallad med Bonaqua för 54 pixlar. Fastän jag är en finsmakare av rang (?) och älskar delikatesser och god mat så har jag inte ont av att äta samma sak dag ut och dag in när jag är på resande fot. Jag kan sitta i bilen och käka torr kyckling med salladsblad, det rör mig inte i ryggen.

När jag satt där i min bil och lunchade och lyssnade på musik så flanerade det förbi en del folk. Tanter och farbröder, kids, barn och morsor med barnvagn. Säg att det gick förbi sammanlagt 30 personer. Av dem var gissningsvis 25 st under 40 år, av dem var gissningsvis hälften skolungdomar ca 15 år. Av de ca 13 personerna som gissningsvis går i skolan och finansieras av sina föräldrar hade i stort sett alla Gåsjackor - Canada Goose. En vinterjacka för i runda slängar 4000 kr i handeln. Samtliga morsor med barnvagn hade dessa jackor samt även merparten av övriga som gick förbi min bil med mig käkandes torr kyckling med salladsblad.

Vi snackar kapitalism. Vi snackar statussymbol, vi snackar mycket pengar och vi snackar att de allihop såg precis likadana ut. Vi är på Lidingö - talande nog.

Jag kan inte låta bli att skänka föräldrarna en tanke. Föräldrarna som sliter för att få ihop till den för höga boendekostnaden och som grädde på moset "tvingas" till att köpa en tokdyr vinterjacka till dottern/sonen för att de inte vill att ungen ska bli utfryst, pratad om i negativa ordalag och kanske i värsta fall mobbad.

Vi lever i ett kapitalistiskt, materialistiskt samhälle - jag är själv en del av det samhället och köper alldeles för mycket kläder, smink, skor och handväskor - men då är det MINA egna pengar, som JAG själv tjänat ihop genom hårt arbete som tar min tid från annat. Men att vara en del av ett kapitalistiskt, materialistiskt samhälle och vara 14 år gammal, kanske till och med 8 år - och bära en vinterjacka värd en normal månadshyra för en 2:a i Borås - det är helt sinnessjukt.

Det får mig att undra hur vi mår egentligen. Vad är viktigt för folket på Lidingö, tja, säg halva Stockholm eftersom merparten ser exakt likadana ut när de går över övergångsställena? Vad tror de gör dem lyckligare?

Vem ska sätta ner foten i ett samhälle där kidsen riskerar utfrysning om de inte bär rätt jacka? Började det redan på min tid då de fräckaste hade blå Salomonryggor och vita Nike-skor med blå swoosh? Lades då grunden till den hets som härjar kring de omtalade jävla Gåsjackorna?

Jag blir så trött. Jag blir fruktansvärt trött.

Ok vänner och ovänner!

Här är kvinnan vars blogg och idé jag följer. Nu har även Aftonbladet fått upp ögonen, och då måste det ju vara sant..?

Och för er inspirerade; jag mår skitbra, det var jättejobbigt i början med ordentliga övergångsbesvär som de kallas, men lätt värt det i efterhand.

Det är mitt tips. Följ Dahlqvists tips!

Ensam kvinna i Sveriges huvudstad. En grå och mulen kväll med kall luft som kryper inpå märg och ben.

Hon ligger i en av de mjuka sängarna som är höj- och sänkbara, tittar ut genom det stora panoramafönstret på den mörka staden utanför och drar en djup suck. Spegelväggen bakom sängarna inbjuder till förbjudna fantasier. Hon skrattar för sig själv och önskar att hennes man kunnat följa hennes väg och varit med henne i det stora rummet. Det stora rummet med spegelväggen, panoramafönstret och de inbjudande sängarna.

Hon påminns om att badrummet, det har hon inte ens sett ännu. För sig själv tänker hon att det kanske finns ett badkar där inne. Ett badkar att krypa ner i, som värmer den frusna kroppen. Kroppen som hon späker för att få ett lyckligare yttre. Hungern är hennes ständige vän och följeslagare i hetsen kring matchningen av det inre mot det yttre.

Synen är tydlig, hon ser talet på displayen som ska lova henne kroppslig lycka. Den dagen hon är där, det är då hon har lyckats, är fullkomlig för sig själv och i sin kamp. Den dagen är inte så långt borta, men stundtals en evighet för långt.

Ack. Hon suckar igen och låter luften långsamt strila genom näsborrarna. Ett skratt över den klassiska klyschan vad är väl en bal på slottet? och flinar stort för sig själv. Vad ska man med porriga speglar till bakom sängarna när man är ensam? - Hoppa i sängarna förstås!

Just det för fasen!

När man är barnledig varannan helg gäller det att passa på och suga ut det bästa ur varje sekund på tu man hand. Göra spontana saker, ligga länge i sängen, ligga med varandra, göra lunch på kvällen och hasa runt på stan en massa timmar. Prata, prata, prata utan att bli avbrutna stup i kvarten.

Jag vet hur det är att leva med barn och jag gillar det massor. Jag gillar dock vår egen-tid en hel massa mer ibland! Eller är det så att de två mycket olika veckorna helt enkelt kompletterar varandra mycket väl? Att vi har vett på att uppskatta varandra på ett djupare plan än vi haft om vi spenderat all vår tid ensamma, tillsammans?

Hur som haver.

Benjamin Button i fredags. F-A-N-T-A-S-T-I-S-K FILM! Se den pronto, genast, bums redan NU! Jag kom ut med huvudet fullt av budskap och mascara ända ner till mungiporna. Filmen rullar fortfarande i huvudet på mig så snart jag sluter ögonen och jag är full av beröm.

Mammut igår! Lukas Moodyson, denna man. Hur kunde jag låta bli att tänka på att han skakar om en? Hur kunde jag glömma ilskan, frustrationen, depressionen som kommer som ett brev på posten efter hans filmer? En otroligt gripande film, helt osannolikt träffande rätt in i hjärtat och vardagen. Moraliska dilemman när de är som bäst.

Två enorma filmer som väntar på Ditt besök redan ikväll.

Jaha. Så var ännu en dag med säljutbildning avklarad. Jaha, så har man ännu en dag gått irritationens stig och försökt stirra någon tillbaka till helvetet - där han måste kommit ifrån.

Han provocerade mig så till den milda grad att jag sa till honom att han var en uptight ass. Jag fick inte ens till orden ordentligt, så irriterad var jag. Vad jag ville få fram var att han är så överspänd och provokativ i sin roll som säljutbildare/allsvetare att han borde ta ur det som är uppkört i röven på honom.

Huruvida det budskapet nådde fram eller ej är okänt. Det som dock är sant är att han en halvtimma senare deklarerar inför gruppen att jag är bra, duktig och har förstått säljtekniken.

Och ur mina öron ryker det fortfarande.

Heeeey!

Vad hände? En kall, ruggig, småregnig lördagkväll, vi har precis tittat färdigt på tjejfilm och körslaget, ätit fantastiskt gott och ligger och killar oss i navlarna. Out of the blue kommer världens märkligaste förslag om promenad. Vad tog det åt honom? Är han helt från vettet? NU?

En bra stund senare, en bra konversation därpå sitter vi här med varsin dator och filurar. Spotify förgyller den sena kvällen och kinderna hettar. Jag sneglar åt mina nyfyndade jeans och gläds åt min härliga lördag. Jag ler åt mig själv i mina långkallingar jag fick i present. Jag sniffar i luften och tycker det luktar mumma från nya doftoljan och tvålen från Body Shop. Det var en fantastisk shoppingkavalkad idag på stan med avslutande Bingo-spel i Bingohallen (JAA, det är sant! Det var skitkul - jag vann!).

Lördagsmiddagen blev antipasti med lufttorkad skinka, oliver, ostar, druvor, grönsallad, avocado, salami och massa gött. Vi satt och mummade och njöt, provade olika kombos och samtalade. Jag fick de finaste orden serverade; Du vet verkligen hur man njuter av livet. Jag lät orden sjunka in, smakade på dem tillsammans med ytterligare lite avocado och log till svar.

Kanske var det de finaste orden jag fått på mycket länge.



Bild till dig Sandra!

Oh no. Inte för mig!

Jag har ordnat det så bra för mig att jag sitter med ett äckligt litet flin på läpparna. Aktierna går upp, fonderna går ner men ökas på varje månad och kommer säkert nån gång gå upp och sparkapitalet växer. Kanske kan jag om ett tag se mig ha en lika stor kontantinsats som sambon på ett eventuellt prospect. Jag är grym. Jag är nöjd! Jag sparar intelligent!

Därför är jag värd en härlig tur på stan idag. Helen hade den mest fantastiska randiga kreation på sig igår som jag föll som en fura för. Ett klassiskt must-have!

Att fira att pengarna växer med att spendera dem är ju en otroligt bra idé.

Jag tänker faktiskt ge mig själv en varm applåd och en rejäl klapp på axeln idag! Jag har 3 kg kvar, men helt ärligt. Jag har tappat 11 kg. Och ingen är gladare än jag!



Och man säger ju att man inte får gråta över spilld mjölk. Så jag spiller inga tårar över förlorade bröst! Jag svär bara en hejaramsa och tar på extra vaddering.

Heja mig! Heja mig! Heja heja heja!

Det är en nice combo det där. Att sitta och titta på en aldrig sinande ström snöflingor utanför fönstret och tänka på livet. Fundera över varför saker är som de är, varför det blev si och varför det blev så.

Att ta sig tid till inre reflektion och stanna upp mitt i livet, mitt i vardagen och analysera läget - det är vardagslyx för mig.

Det finns saker här i livet som är så tråkiga, trista och urbota vedervärdiga att ta tag i.

Listan kan göras lång om dagen i övrigt suger - städning, strykning, diskning, tanka bilen o s v.

Oavsett vilken dag på året det är och hur bra livet än flyter på, så är det lika överjävligt varje gång att redovisa kvitton. Tio minuters jobb en gång i månaden, men jag är lika irriterad för det varje gång.

Firmakort i all ära, men faaaaaan va tråkigt det är med kvittona!

Funderar starkt på att göra en Toblerone så det känns lite värt det.

Idag lämnade jag blod. Det pumpade ur mig i jämn fin takt och efter nio minuter var halvliterspåsen fylld med varm röd vätska.

Jag låg där mitt på blanka dagen på en brits och tittade på slangen, i taket och på den mulliga sjuksyrran som satt och tittade vänt på nålen i armen. Jag lät tankarna vandra fritt och slogs av en fråga jag var tvungen att ställa.

- Om det nu är så att påsen lossnar från slangen, och vi ponerar att ingen märker något, är det då teoretiskt möjligt att jag kan ligga här och livet bokstavligen rinner ur mig - att allt blod tar slut? Att trycket i slangen gör att blodet fortsätter rinna och jag dör?

Den mulliga systern tittade mycket skeptiskt på mig och jag kände mig tvingad att förklara att jag inte var suicidal utan bara nyfiken. Hon tittade fortfarande lika skeptiskt på mig och konstaterade att Ja, Jo, det kunde kanske vara möjligt men högst otroligt. Hon lät mig märka att hon var mycket lättad över att påsen fylldes snabbt och hon fick bli av med den underliga tjejen med de obehagliga frågorna.

När man är berusad av glädje så uppkommer det ibland idéer om bilder som ska tas.

Tänk så det kan gå med ett par Tripplar som står och väntar på att få entra scen.

Vi tar och bjuder på den.



När vi ändå håller på, ska vi inte ta och bjuda på en bild på blomsterflickorna?

Jomen det gör vi!



Och så kanske vi ska ta och förklara att snarare än att vara blomsterflicka är nog detta mer en sann sida av mig:



Och samtliga bilder är tamejtusan starkt jobbat av en pingla som legat däckad i 39 grader!

Mitt i natten sänds Vaken i P3 och P4. Inatt var ett av deras tema Må-bra-låtar.

Det kom in förslag som Don't worry be happy, det var Feel Good med Ola, Svenne Rubins och en annan dansbandsdänga. Ett härlig tema hur som helst när man måste hålla sig vaken 30 mil bakom ratten. Vi satt och sjöng med till Heart of Glass i falsett och la in ett par högre växlar när Deal with God (eller vad den nu heter) kom med Kate Bush.

Min må-bra-låt?

Simply the Best - med världens bästa Tina Turner!

No worries.

När piloten igår innan planet lyfte hemåt vågade sig på ett skämt "jag hoppas ni har laddat batterierna väl för att komma hem till grått slask och dimma" så var inte gapflabbet långt bort.

Tekniska fel på planet, stopp i Frankfurt, halvbra väder, förkylning, Lars Norén, punktering, verkstad, försening och varning för halka. Det var lite för många troll på lite för få dagar med lite för lite sol i södra Spanien.

Laddat batterierna? Ja, så kan man kanske säga...

Jag kom, jag deltog, jag glittrade, skojade, skrattade, bjöd hejdlöst på mig själv på skånska, norska, norrländska och hade sisådär femtiotalet presentationer med mer eller mindre stämma kvar.

Nu är jag skak, trött, slut men helt igenom sanslöst nöjd med mig själv, min mentala inställning och min hälsa som höll trots allt. Jag är trots allt nöjd med att ha gått hem långt innan stängningsdags på utestället - jag är tillfreds i min förträfflighet ändå. Dansstegen och skönsången till Sjumilakliv kommer att gå till historien som minnesvärt för alltid.

Dock hade jag aldrig trott om mig själv att jag skulle stå blomsterflicka på galascenen kvällen igenom i aftonklänning! Aldrig! Och jag står fan inte för det heller. Det är oerhört imageförstörande. Oerhört.

Nu ska jag dö i sängen, Let's Dance är verkligen ett program jag kan vara utan och så ska jag upp i ottan och packa för Spanien. Gud. Ge. Mig. Styrka.

Det är ändå sjukt att man som vuxen resonabel kvinna kan ligga med 39 graders feber, vara övertygad om att man dör vilken sekund som helst om ingen kommer snart, under två duntäcken, med lipen nära och sen genom ett mirakel som antingen stavas ibuprofen eller paracetamol kan gå upp och ta en dusch och koka nudlar.

Och nu när man sovit bort halva dagen, då är man ju för fan inte trött när natten kommer.

Klockan kvart över sex i morgon bitti vet jag om febern lämnat mig tillräckligt i fred för att kunna åka och vara smashing fantastic på Elmia, eller om dvd:n bör laddas ytterligare.

Håll tummarna för fan!

Mitt nyårslöfte går åt helvete!

Jag lovade inte att sluta äta godis, jag lovade inte att sluta snusa. Jag lovade heller inte att jag skulle bli en perfekt människa med regelbunden träning, morgonpromenader och keso-luncher.

Det jag lovade var att försöka hålla mig friskare under 2009 än 2008 som var en smärre katastrof.

Inget stort ohållbart löfte.

Det började ju skitbra med förkylning på nyårsdagen - 1 januari. Tackar. Det fortsätter dock. Igår under monterbygge känner jag mig märklig. Svettas, fryser, tät i halsen. Kommer hem febrig. Vaknar med frossa.

Jag har jubileum! Jag ska på min tionde mässa i dagarna tre! Jag kan inte ligga här idag och frysa! Eller jo, det kan jag ju, men jag kan ju för fan inte vara sjuk i morgon! JAG ÄR ARG!

Dessutom överväger jag att lustmörda VVS-snubben som borrat sedan kl 07.00 och också stängt av vattnet. Kanonlätt att koka thé... Verkligen. Jag älskar mitt liv.

Nej, jag har inte träningsvärk efter tre och en halv timmas slalomåkning - min kropp är SÖNDER! Vaderna längst ner, sneda magen, ryggen, skuldrorna, nacken.

Oh lord - I'm in pain!

Men det var värt varje smärta. Det var ljuvligt. Även om största backen tar ca 30 sekunder att ta sig nedför så var det värt varenda minut, varenda sekund. Mycket här i livet gör mig lycklig, men det finns bara ett par saker som gör att mitt leende blir bredare än dialekten; fysisk aktivitet med adrenalinet sprutandes. Jag vill dö så. Jag vill leva så. Jag mår bra på skidor, på brädan. Jag mår bra när kroppen skriker, när jag är tacksam för hjälmen, när det hisnar i maggropen och när svetten rinner. Då är jag lyckligare än någonsin!

Och att åka knapplift som kvinna - det är ju fantastiskt! Pirr i bäret så det slår härliga till. Tänkjo.

Började på lunchen, färdigställde det nyss. Trevligt test! Tack Malin för tipset!

Här har jag suttit och gjort IQ-test i en timma och slitit mig igenom hela testet, jublat över klarade nivåer och får till slut ett Grattis du har klarat hela testet. Jag söker efter ett snitt, ett betyg, vadsomhelst.

Nada.

Hittar istället följande ruta:

Om testet

Detta intelligenstest består av fyra delar och handlar om att lista ut vilka meningar som döjer sig bakom bokstäverna. Intelligenstestet ökar i svårighetsgrad och för att komma vidare till nästa test måste man klara ett visst antal frågor. Testet har inte utvärderats vetenskapligt men borde ändå ge ett bra mått på allmän intelligens och särskild verbal begåvning och förmåga att känna igen språkliga mönster.

Jag vill ju veta om jag är smart! Vad det betyder att man klarar vissa frågor och vissa inte. Helvete. Nu är jag sur och helt yr i skallen och det helt i onödan.

Jag har bättre saker att göra på min arbetstid.

Världens roligaste fredagkväll blir i morgon!

Johan, du är världens bästa man med de godaste idéer som finns!

Idag åkte tröjan upp när jag tog av mig jackan.

Min kollega utbrast att jag var ett magert elände!
Det känns som att jag vunnit på lotto.

Igår i soffan framför Grammisgalan såg jag något märkligt. Jag kände ett vinddrag jag inte kännt sedan jag var 15 år. Det kom en vindil mellan låren. Fastän jag höll ihop knäna så fanns det luft mellan låren! Är det någon som fattar hur stort det var? Känslan av luft?

Herregud. Det kanske håller på att hända nåt här ändå.

När mycket snö faller och det ligger som det ska göra i Sverige så kallas det inte vanlig vinter, det kallas snökaos. Tanterna får svårt att gå, vanliga människor kan inte köra bil och skorna blir blöta. Jag gillar det ofantligt mycket! Hata slask  är förvisso ett statement som duger och slask är per definition ett resultat av mycket snö, men skit i det nu.

Jag kände mig som en tvål i morse i trafiken. Kan inte låta bli att gasa lite för mycket bara för att se discoljuset tändas i takt till musiken. ABS-lampan kommer förmodligen laddas ur innan vintern är över. En tvål i ett badkar som bara kanar runt när man försöker greppa den.

Först när jag kom till jobbet märkte jag att käkarna satt ihop, ungefär som Christian Walz's under Grammisframträdandet igår.

Livet är orättvist. Det är en slags befrielse när man väl inser det, men det orskar också oändlig bitterhet och sorg när man blir påmind.

Hon.

Hon som är vackrast i världen när hon ler. Hon som har det mest smittande skrattet i världen. Hon som kan blänga en till helvetet och tillbaka på en sekund. Hon som säger Mäh! med en sådan självklarhet att man slutat reagera. Hon som bakar de största, godaste och flesta muffinsen efter Martha Stewart. Hon som ser ut att ha ett bus bakom ryggen när hon vaknar. Hon som ger mysbyxorna ett kvinnligt ansikte. Hon som jag älskar mest i världen. Hon som har samma genmix som jag själv. Hon som är som jag fast annorlunda. Hon som jag vill vara som ibland. Hon som aldrig har det lätt efter ett par glas vin. Hon som är min lillasyster. Hon som fyller 25 år idag. Hon som fick halsfluss konstaterat med utskrivet penicillin idag.

Älskade älskade lillasyss. Kunde jag, så skulle jag plocka ner månen till dig. Kunde jag, så skulle jag rädda dig från allt ont i hela världen. Kunde jag, så skulle jag ha dig tillhands dygnet runt - tills jag tröttnat på dig och sparkat dig naken ut i snön - för att sedan ångerfyllt ta dig i min famn och be om din förlåtelse över en kopp thé.

Jättegrattis på din 25-årsdag! Jag hade aldrig kunnat få en bättre människa som lillasyster.

Du är det vackraste jag vet.

Anna fyller år på trettondagsafton. Kanske den bästa dagen på året att fylla år på med tanke på att den alltid följs av röd dag med ledighet oavsett när i veckan det infaller.

Klart att man ska försöka supa till det litegranna när man fyller år. Klart man ska supa till det litegranna när bästa kompisen fyller år! Varje år som vi haft möjlighet så har vi varit där ute i vimlet, jag och Anna på hennes födelsedag. Vi har blivit äldre, bytt ut ställen, vuxit ur kläder och börjat smutta på vinet tillsammans.

En kall natt i januari. Året var 1998. Anna fyllde 18 år. Själv skulle jag få vänta ytterligare två och en halv månad på mitt åldersintyg - livet var tufft och orättvist. På gammalt leg försökte vi ändå gå på krogen. Jag smet in före och pustade ut, supernervös nere på damtoaletten. Anna skulle komma in en stund senare. Dock var det så kallt ute att hon inte kunde vänta så länge, hon höll på att frysa ihjäl! Så fem minuter senare kommer en flicka till vakten och heter samma sak som flickan som nyss gick in? Skumt tyckte vakten och anade ugglor i mossen. Nere på damtoaletten sitter jag i godan ro, ännu bara 17 år, jag minns att jag bajsade. Under kanten på toadörren ser och hör jag klampande kängor utanför. Strax därpå hör jag till min fasa en dånande stämma Finns det en lång mörk tjej här inne!?! Kom genast UT! Jag skräms nästan från vettet då jag med ens förstår att det är mitt skinn han är ute efter. Jag piper till svar och får efter många spolförsök pallra mig ut till den fasansväckande vakten som blänger på mig och avkräver mig legitimation på nytt. Efter mycket läppdarr och knäskak så får vi ett ultimatum; springer vi så fort vi kan dääääääråååååt och han inte hinner ikapp så slipper vi snutanmälan.

Jag har aldrig efter den natten sprungit så fort.
Jag har aldrig efter den natten försökt visa falskleg.

Men igår fyllde Anna år, underbara underbara Anna. Grattis än en gång gumman! Och tack för alla tokiga minnen som kan hålla mig skrattande tills jag blir gammal och grå.

Oavsett vilken religion du tillhör, vilket kön du har, vilka kläder du bär och vilket jobb du går till om dagarna så kan man aldrig generalisera, även om det är roligt och hör till samhällets normer.

→ Jag är säljare. Det är tusentals andra i världen också, och vi är alla likadana?

→  Mina vänner är homosexuella. Det är miljontals andra också, och de är alla samma skrot och korn?

→ En del jag känner är troende kristna. Alla som tror på Gud är idioter?

→ Min man är sjuksköterska. Det vet man ju hur sjuksyrrorna är, alla är precis lika?

→ Jag är kvinna. Vi talar alla i koder, omskrivningar och kan aldrig säga hur vi vill ha det?

Alla lika alla olika. Hur enkelt, fult, vackert eller banalt det än låter så är det alltid sant.

Shit, jag är så trött. Ont i huvudet och trött trött trött. Skitbra sätt att spendera sista dagen ledigt innan jobbet sätter igång. Skitbra. Där tänkte jag verkligen till!

Förr kunde man ränna runt på gator och torg dygnets alla timmar utan något större efterspel, tyvärr är inte läget sådant längre. Faktiskt att Winnerbäck säger det bra när det inte har samma charm som 1995, där jag faktiskt får lägga till 10 år, men det beror ju på att Lasse är gubbe och jag en ung pingla. Ehehe.

Oh well. Varför försöka sig på skämt här helt plötsligt? Gud. Jag är trött.

Då och då händer det att mina vänner ber mig om att ringa och väcka dem. Tydligen litar de fullkomligt på mig och mina morgonrutiner, min lojalitet gällande egen trötthet och att jag går upp när alarmet ringer.

Så om de ber mig, de verkligen säger åt mig att ringa och väcka - varför drabbas jag då av dåligt samvete när den sömndruckna rösten når mig i andra änden luren?

Åke Påke - waky paky...

Efter många kilometers promenad i ett sjukt kallt och vintrigt spår så hinner man samtala om många livets vedermödor, möjligheter och dilemman.

Jag är glad och tacksam för att jag fick och tog mig tiden att gå den där promenaden med Sanna. Lillkusinen som ska prova sina vingar i Staterna over there. Där Frida redan är, dit jag själv åkt ett par gånger och alltid vill tillbaka.

Mina kusiner är företagsamma och snart mycket beresta. Katti har bott halva världen över och lilltjejerna verkar följa hennes fotspår. Världen ligger för allas fötter och det enda som behövs är att man tar för sig av smörgåsbordet som bara är ett par timmar iväg, men dock stora beslut ifrån en.

Visst finns det tillfällen då jag undrat hur det kommer sig att jag är kvar, vad som hände och hur. Jag, småstadstjejen med största ambitionerna att komma ut i världen sitter i en lägenhet med familj och flyttade inte alls till New York och pluggade, eller startade en bikiniaffär i Bangkok. Är jag bitter? Det finns definitivt tillfällen då jag kunnat vara det, men nä. Jag vet vilka val jag tagit i mitt liv. Att jag själv spelat huvudrollen i det som kallas tillvaron och kan stå upp för vem jag är och varför. Att jag är en bra människa med kloka funderingar och många mil i bagaget fast på andra sätt. Att jag är lycklig i nuet och dit mitt liv och jag själv har fört mig.

Fast det är klart att det finns tillfällen då man tänker. Tänker OM, tänker ett varv till och stannar vid OM.

Klart som fan det finns tillfällen då jag drabbas av en gnutta avundsjuka. Men jag vågar erkänna det och stanna där. Vidareutvecklar det inte och fastnar i det.

Mest av allt är jag glad över att jag omges av människor som drar, som vågar släppa allt som heter vardagstrygghet och provar sina vingar någon annanstans. Över dem är jag stolt. Och med de orden önskar jag dem STORT LYCKA TILL!

♥ Kärlek ♥

Tjihoooooooooooooooooooooooooo!

Lät det på nyårsafton då det hände.



Nu är det bara resten av kuben kvar...

Johan: Det är sääääääkert, du är lätt som en fjäder!
Pill: Är det riktigt sant, är det sääääääkert det?
Johan: Jadå (andningsuppehåll) oj, det hände nåt i brallan.
Pill: Meh, jag ler ju fortfarande!

Det där med gener alltså. Bra grejer!

Första gången på lagg på ett bra tag. Fem varv på 1300 m-spåret senare var jag helt slut. Slem, snor och svett fräste ur mig men jävlar vad nöjd jag var!

Bakhalt som attan men härligt när det gick nerför, det är väl kontentan. I morgon blir det valla- och klisterinköp annars tar nog mina ljumskar lite stryk.

Ni kan också se det här inlägget som den stora skrytbloggen om hur duktig jag var en lördag i början av januari.

Vi har sjukstuga här på Trandared. Jag är förkyld, Johan är förkyld och lilltjejen är febrig och snorig.

Zuperzebran går på dvd för fjärde gången och lilltjejen utbrister för hundrade gången Det här är ju inte KLOKT!

En treåring som älskar en zebra som tror han är en galopphäst och finner det hela högst osannolikt är världens zuperdupermedicin mot förkylningar. Det får mig på bättre humör än alla nässpray i världen.

Så här i löftestider så grunnar jag litegranna på ett alternativt löfte.

Jag kanske ska försöka svälja lite mindre skit under 2009 och sluta låta det rinna av mig? Bråka tillbaka lite mera?

Det är ändå lite uppiggande med lite konflikter då och då.

• Är året innan jag blir tretti
• Ska jag snora mindre
• Ska jag skratta varje dag
• Ska jag hitta min plats igen där jag mår bra
• Ska jag bli två sekunder bättre - åtminstone
• Ska jag korta av sovrumsgardinerna
• Ska jag åka skidor med min syss, syrrans kille och Johan
• Ska jag absolut iväg på någon surftrip
• Ska jag se mina aktier växa till massa miljoner (?)
• Ska jag laga mat i lergryta
• Ska jag skaffa mig rutiner och kanske en ordentlig hobby

---

Året 2008

Januari - den första januari år 2008 grodde fröet upp och planterade sina långa tentakler i sinnet. Det mognade och blev en fantastisk plan som håller på att genomföras. Ett annat plan gick från Stockholm via New York till San José och slutligen Santa Theresa.

Februari - andra veckan i Costa Rica försvann i en ryslig fart och ännu har ingen dag gått utan att jag längtat tillbaka.

Mars - Vi utnyttjade julklappsbiljetterna och fick en magisk kväll med Joe Labero. Jag fyllde 28 år och fick en klänning jag inte visste jag önskade mig av en fantastisk man.

April - Var månaden som ställde allt på sin spets. April avslutades i ensamhet och gråt och med huvudet fullt.

Maj - Tankarna hittade fram och beslutet växte sig starkt. Jag har aldrig ångrat mig. Jag sprang för livet i Kristianstad.

Juni - Här brann nästan Bosnäs upp i eld påhejad av två betydelsefulla män i mitt liv. Den ena har jag delat många år med och den andra delar jag livet med. Att de fann varandra i lågornas sken och alkoholens dimma är en gåva. Vågorna i Hossegor betydde inte lika mycket som det lugn jag åter hittade då kroppen värker av paddlande. Yrsel, tårar och stress mojnade i takt med stigningen upp till det franska alplandskapet.

Juli - Semestern regnade bort och planet gick till charterns mecka. Vi skrattade, solade och käkade penicillin i Alanya.

Augusti - Beskedet kom den första och det var en sorgsam dag. Jag kommer kanske aldrig förstå, men har lärt mig acceptera. Frågan kom en söndagmorgon i mitten av månaden. Jag tackade glatt JA och förberedde mig för stundande ihopflyttning.

September - Herregud, bland all fram-och-tillbaka-rusande så blev jag sambo och slapp dela mig mellan tre hem. Aldrig trodde jag att man kunde skratta och skoja samtidigt som man monterar IKEA-garderober i tre timmar! Hosta, feber och snor blandades med nyfunnen trygghet i oss tre.

Oktober - Ett nytt beslut grodde fram och processen började om från början. Ekorrhjulet var igång och det var måndag hela veckan. Födelsedagspresenten blev istället sambopresenten och landade från New York. Den delades ut tre veckor för tidigt en kvart efter att jag fått den i min hand.

November - Han fyllde 25 och självklart skulle han ha en regelrätt överraskningsfest! Grattis darling, vi ska åka skidor! Var det någon som sa förkylning med feber? Igen?

December - Två sekunder för sent blev två sekunder från drömmen som gick i kras. Julen stod för dörren och jag såg fram emot högtiden med skräckblandad förtjusning. Porrlucian föddes och vi längtade alla efter tomten. Bröllopet som satte kärleken på papper manade till tårar och förkylningen var åter ett faktum. Det blev en månad med förändringar, tveksamhet och förväntan.

---

Well. Kanske har min kropp äntligen vant sig vid dagisbakterierna? Kanske är det ett tecken att jag börjar året dyngförkyld? Kanske ska 2009 bli ett år i hälsans tecken? I framgångens fotspår?

Jag ser det gärna så.

Jag pratade igår med två stycken spända och något överförfriskade 18-åriga tjejer som tycker de befinner sig mitt i livet. Jag berättade för dem att de har sina tio roligaste år framför sig; att det inte ens börjat ännu. Att saker sker som förändrar livet på en sekund och att det gäller att ha ögon och öron med sig hela tiden för att inte missa något. Mitt sista år som tjugonånting kommer bli mitt bästa år någonsin - det är jag helt övertygad om - det gäller bara att ta emot allt som händer.