Alla lika - Alla olika

Söndag blir en bakisdag för mig.

Jag ser så fruktansvärt mycket fram emot att få fira första advent med kärleken så jag kommer att hasta hem från Skåne.

Väl hemma ska jag ligga (oj, nej, skrev jag det!?! Jag som är så pryd...), jag menar mysa, kramas och sen ska det bakas saffranslängder i stora mängder. Sugna på saffran med mandelmassa, apelsintjofräs och annat mums? Komförbi vettja!

Jag har nu officiellt flyttat hem. Fram till mitten på januari är jag hemma, inga fler Stockholmsveckor och inget flängande och farande i jobbet.

Värsta lyxen, jag ser storhandling, jag ser träning, jag ser kvällsmat, jag ser spelkvällar, jag ser fika med vänner och kanske en sväng på stan tillsammans.

Jag firar min hemflytt lite udda dock. Helst hade jag kommit hem och spenderat helgen i soffläge med film och popcorn med pauser för att äta lite från kylskåpet. Det händer dock inte. Jag ska istället bara hem på lunchen och packa om väskan och dra till Helsingborg på spa och hotell med bästa tjejerna! De som uttrycker "det är så skönt att bara komma hemifrån, på semester". Skönt att komma hemifrån vet jag inte om jag kan skriva under på... Men bubbelbad, ansiktsbehandling och massa kvalitetstid med vännerna - det skriver jag under på vilken dag som helst!

En del av oss ser drinkar, klackarna i taket och vilda nätter. Jag ser promenader, samtal, kanske en bok och massor av energipåfyllning.

Jag sitter och småler, eller nä, mycket riktigare - har ett brett leende från öra till öra.

Mina vänner rör mig till tårar genom sina inlägg. Både Äpplet och Helen visar omvärlden att de tycker jag är bra, att jag är älskad för den jag är och för det jag gör.

De är fina mina vänner, förmodligen de bästa som finns att tillgå. Vi förtjänar varandra.

Vi är bra vi.

Och jag kan inte sluta le. Ibland är lite bekräftelse allt som behövs för att göra en regnig fredag till en solig sådan.

Jag är mållös. TACK. Och framför allt. Detsamma!

Älskade älskade syster.

Nu är det inte så långt mellan varven, snart ses vi igen!

Jag ogillar å det skarpaste att redan kända personer, som redan borde ha så mycket pengar över så de kanske torkar sig i rumpan med cashen och dekorerar dukningen med myntkreationer, får hjälp i TV av inredningsprogrammen.

Jag tycker att det är fett orättvist! Låt dem engagera nån jävla nisse som river en vägg eller två, som smäckar upp lite coola plexiglasskivor och så kan de visa upp sitt nya hem i Veckans Nu. Låt inredningsprogrammen komma till oss vanliga, dödliga och halvfattiga tjommar istället. Ge oss lite crazy flow i 9-5-vardagen!

Vem, VEM bryr sig om Carolina Klüfts nybyggda stall? VEM?

Sanna! När du är färdig inredningstjomme - då kan du väl starta ett TV-program? Så bjussar jag på fika när du fixar om hemma hos oss? Vi kan säkert bjuda på lite skojiga one-liners så det blir lite underhållning av det hela. Deal?

Ingen stad är så otrevlig som Stockholm.

Sedär! Ett konstaterande jag står för men som jag kan komma att få äta upp.

Stockholm är oerhört vackert, roligt, härligt och bra på alla de vis, men trevliga människor får man fan leta efter. Trevliga okända människor that is. Känner man dem, jobbar med dem eller hör samman på annat vis är de precis som vilka SvenneBanan som helst.

Tillbaka till konstaterandet.

Expediter, servitriser och annat löst outbildat folk som har service som yrke har förmodligen satt som mål att vara så okunniga, så otrevliga och så bistra som möjligt. Helst mer än föregående dag. Får man en blick av kassörskan bör man känna sig hedrad WOW, såg ni, hon noterade min uppenbarelse! Bäst jag köper en trisslott...

Vad detta beror på vet jag ej. Kan bero på att utbudet är större, både vad gäller kunder och personal. Att stamkunder inte betyder så mycket, för det kommer in nya fräscha pengar med nästa dumförklarade kundjävel som stör dem i sitt sms-ande och sitt pillande med naglar och hår.

Detta gör att även kunder blir nonchalanta och arroganta. Här är det inte ovanligt att man går med Ipoden i öronen även när man betalar. Man tittar bara på siffrorna på displayen och langar fram cashen. Blir man buttert behandlad i den första, andra och den tredje butiken så är det svårt att le stort och hälsa artigt i den fjärde.

Således är man fast i en ond service-cirkel utan slut.

Så plötsligt händer det. Det står en värmländska bakom kassaapparaten inne på Indiska. Och hon pratar, hon pratar och hon pratar. Det finns inget slut på hennes prat, hennes värme och hennes sympatiska sätt. Visst tar det tid i kön, visst står en del Vasastans-kärringar och stampar med klacken, men jag njuter. Njuter i fulla drag av hennes energi, en energi som jag hoppas inte sinar tack vare just dessa kallblodiga överklasstanter som ska piffa upp hemma med lite österländsk touch i sitt i övrigt minimalistiska vardagsrum. Idag slog hon dock rekordet, hon berättade för mig att hon precis dragit ut en tand. Jag fick höra rubbet. Att det skulle kostat 5000 kr att rotfylla men att utdragning bara gått på en tusing. Att hon hade ont men att tandläkaren sagt till henne att hon var en tuff tjej, så hon gick minsann tillbaka till jobbet. Där någonstans loosade hon min uppmärksamhet. För även jag har gränser för snicksnackande.

Säg gärna till mig att strumpbyxorna jag köper är underbara och i en fantastisk kvalitet, men lämna tandläkarbesöket och dess kostnader hemma. Eller tja. I den här stan nöjer jag mig med ett leende och ett hej. Sen vill även jag dunsta.

Det var den balansen.

Eftersom det återigen blev lite för dåligt med matrutinerna och jag inte vågade dra på mig syss vrede igen så beslöt jag mig för att slå till. Det är så erbarmerligt trist att käka ensam, så fasligt tråkigt att laga mat här i köket och jag vägrar äta fler köpta sallader. Lösningen blev en ... trumvirvel... pizza!

Mmmmmm. Pizza, en riktig en, bara till mig.

Är det något Stockholmarna är bra på (inte bilkörning i snöslask i alla fall!) så är det pizzor. Krispiga och knapriga, och på något sätt fräscha.

När jag mottog kartongen så häpnade jag. Undrade i mitt stilla sinne hur detta skulle gå till? Hade jag råkat beställa en familjepizza? Hur ska jag komma ut genom dörren? Sant är att jag faktiskt också fastnade i dörren med den omåttligt stora pizzakartongen! Sant är också att den var ljuvlig. Den var tunn, så tunn tunn tunn, och alldeles fantatiskt god.

Nu är jag mätt och belåten!

Dagens boktips!


Jag slank in på lokal mataffär för att införskaffa mig en lunchsallad och gjorde min vana trogen vid löning ett spontant bokinköp. Jag kan hålla med om att det är dumt och elakt att ha godis vid kassalinjen, men böcker är ett otroligt bra påhitt. Där står man i sin kö och blir lässugen och vips har man köpt sig ett stycke litteratur.

Så här sitter jag nu med sprängande huvudvärk. För det blev läsning på lunchen, i bilen innan jag klev ur och sedan efter städningen av lägenheten. Boken är slut, och så också jag. Herregud. Det var ingen chock att hon dog, det står klart redan på texten bakpå boken, men att jag skulle röras så starkt. Att jag skulle ligga och hulka, snyfta, jämra mig högt...? Snoret rann och blandades med salta mascaratårar. Allt jag ville just där och då var att åka raka vägen hem och bli kramad och omhållen. Få höra att jag är älskad och trygg, att allt är bra.

Läs! Finns i pocketform i en kassalinje nära dig. Eller som andrahandsläsning hos mig.

Puss och kram på er.

Jag trodde inte denna dagen skulle komma.

Läsare som förväntar sig smaskiga partyhistorier, praktfulla konflikter eller roliga anekdoter får vackert klicka bort sig. Jag är en blivande siffernisse med näsan i Privata Affärer?

Istället för att surfa runt på diverse Facebook, bloggar, krönikor och tjejtidningar ligger jag och scrollar mig igenom Dagens Industris börslistor.

Den trogne läsaren vet hur ledsen jag var över spilld mjölk då mina ppm-pengar gick om intet i Indienkraschen, men nu är hoppet återuppståndet - nya fonder till spara-portföljen är inhandlade. Have faith! De får ligga där och götta till sig lite, nu hoppas jag att curryn växer så det knakar så det syns i Simplicitys papper.

Tyvärr är det dock fortfarande nåt högst irriterande fel med min nystartade aktiesida, verkar vara nåt vajsing över hela alltet. Kanske håller börsen stängt på tisdagar? Hm, här är jag således fortfarande ack en nybörjare. Men en förväntansfull sådan!

Jag är så sjukt irriterad fortfarande. Känner mig verkligen som en riktig pisspotta.

Hade planer på att dra upp till gymmet ikväll och springa, men tröttheten tog över så jag somnade knall fall en stund istället. Nu är klockan snart sju och min kropp skriker efter föda. Huvudet värker, magen kvider och det kliar i fingrarna. Kan måhända bero på att jag inte fått i mig mer än en Caesarsallad från Shell? Klockan elva i förmiddags. Mm, kan helt klart bero på det. Inte är jag utbildad hjärnkirurg eller finansanalytiker, men vissa slutsatser kan jag allt dra. 

Så egentligen borde jag studsa iväg och få i mig nåt käckt att äta, sen rusa upp på gymmet för att därefter kvittra hemåt och duscha, sjunga i duschen, smörja in mig och hela konkarongen.

Vad jag nog istället gör är att fortsätta sura över att inget går min väg, glider i mina jeans igen, stampar ut i slasket och beger mig uppför backen till Wasahallen. Där kommer jag förmodligen inhandla ett stycke avocado, en liter yoghurt och kanske en ostabit. Efter en timma kommer jag komma på att inget av detta gjorde mig mätt, då kommer jag bli än tjurigare och också lite yr och bestämma mig för att göra detta till en tidig kväll.

Positiv anda någon?

Just nu tycker jag att min internetbank kan ta och r*vkn*llas jävligt hårt.

Förbannat. Tekniskt fel my ass.

Inget går min väg i dag.

Jag ska bli rik som ett troll!



Mina pengar a-aah, ska växa, aah, så snabbt som den rikaste katten.

Mja...?

Nu är i alla fall aktiekonto upplagt, och i morgon vid börsens öppning så kanske jag shoppar loss totalt! Nu när bankdosan också är lagad. Den som jag egenhändigt gjorde sönder och fick rabies på. Tålamod Pill. Tålamod. Skruvjäveln kanske till slut hade lossnat... ICKE. Klipp loss eländet, riv, slit och svär som en rysk bordellmamma så går det till slut. Att luckan pajade och att tejp nu pryder den vackra dosan, det är en helt annan sak. Ett rent estetiskt dilemma.

Jepp.

Det var tydligen något slags studiebesök här i huset. En hel karavan med kids spankulerade förbi fönstret; finniga, ointresserade och så brudar stylade till tänderna förstås.

En av småtjejerna hade en kjol som var så kort att skinkorna syntes. På riktigt alltså. Jag såg dem.

Jag fick sätta mig på händerna för att hindra mig själv från att springa fram och dra ner den en bit. Det kunde gått, för den såg lite töjbar och trikåig ut. Jag satt dock kvar på min stol och lät henne gå vidare med rumpan bar och fortsatte förfäras.

Kids! Hur tänker ni?

Idag ska jag till banken på inbokat aktiespararmöte!

Jag har fått ett tips och har tänkt göra snabba cash... Går det så går det. Går det inte så lackar jag.

Men ändå. Aktitemöte? Hur många vuxenpoäng får jag för det?

Stor kram till världens mest passande showare!

Även om vi kommer sakna dig här i Sommarsverige så är detta så rätt, så rätt, så rätt för dig.

Promenad med frostnupna näsor, iskalla lår och snö som kilar in mellan jackmudd och vantar.

Jag minns hur man gôrade varandra som liten, hur snön gled upp längs hela ryggen och hur blöta mössor luktade. Hur man gick och sög på isklumparna på vantarna och smakade ylle i käften. Hur kalla bena var när man kom hem, hur gott det smakade med varm choklad!

Vi har både kastat snöboll, gjort snöänglar och gått bananas med kameran i skogssnåret i den snötäckta terrängen.

Som mest äckelnöjd var jag efter 4 km löptur i minusgraderna. Det kan inte vara meningen att min kropp ska må bra av det? Det kan inte vara meningen att man ska snöra på sig joggingskorna och dra på löpartightsen, sätta mössan på skallen och ge sig ut och springa när det står som en industri av rök ur munnen på en? Men kors i taket, gjort är det! Ont i kroppen och bröstet har jag, men gjort är det.

Flåset efter förkylningen kunde varit mycket sämre, jag har gott om hopp!

Ängel i snön, nu har den lilla åkt och vi har börjat vår vuxentid. Det är en härlig söndagkväll!

Idag har det fissats och fejats, skurats, dammats och grejats. Vi har rent hus, varje vrå är skinande ren och vi trotsade resten av Trandared och hängde upp adventsstjärnan en vecka för tidigt. Jag kan riktigt höra hur det gnälls hos grannarna tvärsöver. Som att käka semlor i december... Skitsamma, det är asmysigt.

Det är så skönt att vakna tillsammans, det är så grymt härligt irriterande med en överaktiv 3-åring klockan halv sju en lördagmorgon och det är en fröjd att käka frulle alla tre.

Visst lever jag i den perfekta illusionen, visst vet jag att varje dag inte är som de fredagar och måndagar när jag är hemma, att det inte är lika underbart att se varandra varje gång efter jobbet när man träffas varje dag. Men ändå. Mitt jobb ger mig så mycket, och det största jag fått, det måste vara att få vara nykär även över ett år senare. Att uppskatta kvällsmaten med thé och mackor.

En rosa dröm?

Jag har drabbats av hicka!

En sådan som inte vill ge med sig, som vägrar lämna mig ifred och som får mig att gå i taket snart.

Råa morötter och kalla köttbullar. Är det normalt att drabbas av hicka av dessa livsmedel? Varenda gång?????

Nytt läge om 12 år?

Sikken puma! Karin Myrenberg Faber är fantastisk. Sån ska jag vara när jag är 40.

Jag har blivit ett känslomässigt vrak!

Valet föll på Bröllopsform där det småfeta paret fick springa, paddla, promenera, simma och gymma sig i form.

Inspirationen flödar! Jag är så glad över våra boxningstimmar där hemma!

Och när bruden äntrar röda mattan för att möta sin man, när de avger sina nya löften och ser varandra djupt i ögonen så lipar jag som en gris. Tårarna flödar, snoret rinner och jag ger ifrån mig djupa djupa suckar och Åååååh:n.

Jag har helt tappat greppet.

Thé är också godis.

Ok, det är torsdag och det innebär tjockisorgie på TV.

Treans Anna Skipper slåss mot fyrans Eva Rusz och BrottarMartin. Ytterst deprimerande TV på ett sätt; vi blir alla tjockisar så snart vi slutar tänka oss för, och vi blir alla bittra och feta i våra äktenskap och förhållanden om vi slutar bry oss. När vi byter passion och sex mot choklad och chips är branten nära.

Men se! Där kommer TV-hjältinnorna och smiskar på fingrarna, får stressade dansbandssångerskor att säga Aaaaoooum i Yoga-style, får slentrianmässiga äktenskap att stråla vid nygivna bröllopslöften och alla blir smala, lyckliga, strålande och kära igen.

Och jag går på det varje vecka. Att lite färskpressad grönsaksjuice med ingefära råder bot på allt, precis allt.

Men nej, jag vägrar tro att jag ska hamna där. I det slentriansunkiga förhållandet där man tar varandra för givet, tittar på gamla kort och säger det var då det. En kropp som funkar, en vikt som håller - det kräver arbete. Ta mig på orden, jag borde veta! Och likaså, ett förhållande är ingenting som tickar på av sig självt, som funkar per automatik bara för att man en gång blev kära i varandra. En låga brinner inte utan syre, det krävs att man öser på då och då.

Och jag tänker ösa, ösa med allt jag har och äger. Kärleken till mig själv håller inte om jag inte älskar hela mig (därav GI-horeriet), och kärleken i övrigt... Kanske, kanske... Kanske finns det något som heter evig kärlek ändå?

Jag måste vara en mästare i kallprat.

Artiga skratt, medhållande nickar, dåliga skämt, ärliga leenden, tilläggande kommentarer - you name it, jag behärskar dem alla.

Dagarna i ända sitter jag på olika ställen och småpratar, skrattar och flikar in. Får folk att trivas, känna sig trygga och bygger upp förtroenden och relationer. Jag retas med dem, puffar dem kärvänligt på axeln och skjuter in supertrevliga julklappsförslag. På en sekund kan konversationen vända och vi sitter allvarsamt och pratar siffror, marginaler och affärsmöjligheter. Dryftar konjunkturer, kollegors framfart och nya lösningar.

Prata prata prata. Le le le.

Jag må ha ett av världens trevligaste jobb med härliga människor att skoja och fika med, men det är inte märkligt att man njuter av tystnaden när man kommer hem.

Sandra reagerade och kommenterade, likaså Helen. Trevligt med kommentarer!

Spånar därför vidare på det där med smeknamn och epitet...

Prospects och dejter är lättare att omnämna med annat än deras riktiga namn. Det har varit så förr och det är fortfarande så. Fram till att man eventuellt blir lite småförtjust så omnämns de med yrken, klädmärken, efter sina beteenden och kanske småskavanker. Är det så att det är lättare att noncha bort tanken på den eventuellt förlorade framtida kärleken om det bara var Billabong som det inte blev nåt med?

Det var mycket lättare att säga att jag skulle över bron till Sjuksyrran än att säga som det var; att jag skulle till Johan på mys. Det var först långt senare som jag började använda hans riktiga namn - när poletten till slut trillat ner och kärleken slagit rot i mitt hårdfrusna hjärta.

När en person får ett namn, sitt riktiga namn, det är då det är kört. Det är då åtminstone jag släppt in.

Och. Once they're in, they can't come out.


The male nurse

Att vara sambo innebär att bo tillsammans. Dela vardagen, dess bekymmer och glädjeämnen, skratta åt jävla seriestrippar i dagens tidning och titta på Kvällsöppet ihop.

Krypa tätt intill, snusa i nacken och ha onsdagssex.

Jag är istället på god väg att snusa ihjäl mig, jag tittar på Belinda i Kvällsöppet med luren vid örat och skrattar inte alls åt vardagen där kylskåpet är tomt, lägenheten dyster och tvätten hängandes i köket.

Nejdå. Jag är inte alls bitter. Jag längtar bara hem.

Jag skulle inte byta bort Johan för allt smör i Småland. Jag älskar att vara himlastormande kär, älskar att vara sambo och jag älskar HONOM och blir alldeles till mig i trasorna tillsammans med min man. Han gör mig trygg, han gör mig till en bättre person och jag är hur nöjd som helst med vårt lilla semi-familjeliv.

Samtidigt...

Min vän ska på dejt. En blind sådan. GUD så spännande! Klart jag är lite avis. Kan sakna nervositeten, spänningen, pirret, osäkerheten och den påstådda nonchalansen - äh, jag bryr mig inte, han var nog inget för mig ändå.

Dejteriet... Det var tider det! Så mycket energi som lades ner i att framställa sig själv så korrekt och så bra som möjligt. Man ville vara en så kul och fräck person som möjligt men samtidigt sig själv. Skulle personen i fråga bli intresserad så skulle han ju bli det i en figur som faktiskt existerar. Kläderna. Ja vad man hade på sig spelade för mig oerhört stor roll. Det skulle kommunicera min personlighet såklart. Inte för uppklädd, inte för slafsig och precis rätt stil som förstärkte den redan fantastiska Pill. Sminket. Inte för spacklad men samtidigt förstärka det bästa. Håret. Ja herregud håret... Lockigt eller platt? Uppsatt eller utsläppt? Tänk om han blev råtänd på mig och min Milla Jovovich-frilla och så var det en lucky shot..? Snacket. Inte prata för mycket, inte prata för lite. Lyssna och skratta, var dig själv. Samtidigt, med nerver kommer tungrullningar; snack snack snack. Pratar inte han är det väl bäst att jag håller låda. Skämt om servitriser, skämt om mig själv, skämt om jobbet... För en del är jag nog mest minnet av en misslyckad komiker.

Men spänningen, den spänningen... Förväntningar, undringar.

Ok, spänningen = big time drama fixeri + manisk hålla-låda-frenesi?

Jag är glad att jag har vänner som levererar sådan här spänning, så jag slipper själv! Så att jag med gott samvete kan glida runt i mysbrallor och brottarlinne med en man som nyper mig i rumpan om jag har tur. Och med minnena kvar om hur det var en gång.

Om det är någon som känner sig hemmastadd här i bloggen nuförtiden så kanske det beror på bakgrunden. Det eminenta mönstret är tapeter från Cole and Son och det prydde mina sovrumsväggar under ett par år.

Och i mitt sovrum, där har väl halva stan varit?

Man har ju inte varit singel i en halv evighet för ingen action alls!



En helt normal söndagsmorgon med två mycket morgontrötta vänner som sedan blev bjudna på pannkaksfrulle. På tiden det begav sig.

Talade precis med min kollega i södra Sverige. Vi räknade tillsammans på en offert och babblade på om det stabila (!?!) läget ute i julklappsbranschen.

Vi önskade varandra en trevlig TV-kväll. Han skulle glo på Cops och jag, tja, jag ligger här med datorn på magen.

Spännande liv detta!

Mitt i mörkret kring Odenplan kommer jag på mig själv med att ligga och längta till sommaren. Då livet känns enkelt, då man är spontan, skratten är nära och nätterna ljusa. När allt går i dur och möjligheterna ligger runt hörnet och inte en årstid bort.

Att vakna en solig morgon och sträcka på sig i ljuset som silar in genom persiennerna. Att reta sig och till slut bli vansinnig på idioten som klipper gräset klockan sju en lördag morgon. Att koka lite kaffe, packa muminkexen och kanske ta sig en sväng till kusten. Möta måsarnas skrin, känna gödsellukt och få sanden mellan tårna.

... jag tror inte du uppfann telefonen för att den skulle användas till att ringa den man älskar tre kvällar i veckan och säga godnatt.

Jag tror att du uppfann den för att man ska kunna meddela sig snabbt, med vardagliga ting.

Jag älskar att ringa för att be honom köpa med sig mjölk hem.

Lingonvecka?

Whatever. Det var tur att det lät vänta på sig lite, så det slapp bli blodig massaker hos Dr Mus igår.

Förkyld, hängig, feber och så den förbannade Fröken Röd - livet är ju helt perfekt.

---

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin gick på promenad. De samtalade om livet i stort och om sysslor som väntade dem under veckan. De skrattade åt varandras vitsar och knuffade varandra lite kärvänligt i sidan. Tant Brun var på ett omåttligt gott humör och längtade hem till sina nybakade mandelskorpor. Tant Gredelin och Tant Grön hade tidigare bestämt sig för att rensa i trädgården och hade handlat med sig nya handskar till ändamålet. Bägge såg mycket fram emot några goda skratt tillsammans i grönsakslandet.

Men ve och FASA! Vem stod bakom knuten och lurade? TANT RÖÖÖÖÖÖÖD!

De tre Tanterna försökte värja sig men icke. Tant Röd hade slagit klorna i dem alla tre och nu visste de, nu visste de att eftermiddagens goda skratt skulle komma att fastna i halsen. Att kaffet skulle kallna och att den ljusa tiden nu var förbi. 

Men bästa reklamen måste väl vara den snyggaste reklamen?

Fakta 1: Jag diggar Keso. Jag fullkomligen Älskar keso. De små gryniga kornen är mucho mucho nice.

Fakta 2: Jag diggar linfrön. De smakar nada men är bra. Kan strös på sallad, yoghurt och lite sådär nyttigt i allmänhet.

Fråga: Vad är det för idiot som kommer på den urbota dumma idén att blanda de två till en ny storsäljare (?) i mejeridisken? Min första tanke när jag öppnade vad jag trodde var en normal keso-ask: Vem i helvete har gått och spytt i keson?

Uppmaning: Köp inte keso med linfrön. Det ser fruktansvärt oaptitligt ut och det smakar ännu värre.



Sorry Arla, but you had it coming!

What´s up med mitt immunförsvar these days?

Sedan jag träffade Johan så har jag med jämna mellanrum (läs veckor) varit sjuk. Jag har med några undantag varit förkyld i snart ett och ett halvt år!

Vad hände med Survival of the fittest?

Fick ett mycket intressant mail till jobbadressen.

Det är någon som fått för många räkningar och som fått en bra idé? Kanske kunde vara något att ta efter nu i svajiga tider?

Gjensidig nytte

Jeg har en lukrativ forretning forslaget av gjensidig interesse å dele 
med deg.
Det innebærer å overføre en stor sum penger. Alt om dette
Transaksjonen skal være gjennomført lawfully uten hendelsen.
Jeg foretrekker du kontakte meg på min private e-post adresse nedenfor
(e-mailadress)
Jeg skal gi deg mer informasjon om denne operasjonen.

Vennlig hilsen
Mr. P C

Tack för tanken Mr P C, men jag vet inte riktigt om jag har lust att föra över mina surt förvärvade pengar till dig. Jag tror inte ens att jag kommer att kontakta dig för vidare information.

Min fråga till er läsare är följande: vem i helvete går på de här mailen?????

Théet värmde en frusen själ vid köksbordet, knäckemackan hade smulat i knät och lilltjejen och jag snorade ikapp. Utan förvaring lindades två små armar runt min hals och jag fick ett Jag älskar dig mot halsen.

Fantastiskt.

Jag vet inte vad jag ska säga, ibland känns allt jävligt underbart.

Idag står besök hos Dr Mus på schemat.

Det känns alltid lika naturligt att stå i tröja och strumpor i ett dagsbelyst rum. Alltid lika härligt att lägga sig med ändan på den kalla britsen och bli tillsagd att kana ner ordentligt.



Jag hyser dock det starkaste förtroendet för både min gynekolog och min barnmorska. Och visst är det alltid lika fantastiskt att få höra hur fint det ser ut där ner! Men vad säger man då? Tackar man för komplimangen eller är det ett konstaterade ok, va bra man bör klämma ur sig? 

Jag siktar nog på ett "åhåååå, tack tack. Ja, jo, man försöker ju piffa till sig lite då och då..."

Det är inte helt lätt att bryta ett mönster. Muskelminnet är starkare än man tror och brustna förhoppningar läker långsamt.
Man längtar och man saknar. Det hade räckt med så lite. En som hungrar nöjer sig med en smula.

En del upphör inte att förvånas, kalla oss gärna korkade, vi vet ändå bättre.

Jag pärlade ett armband till Syss. Hon pärlade ett hjärta till lilltjejens fönster. Där satt vi med tusentals små pärlor och filosoferade, log och pillade med de små små sakerna. Finns inget som får en att prata så bra som lite pyssel.

Åh vad roligt och åh vad bra det var att jag lyssnade extra noggrant idag! Tur också att jag lärt känna mig själv såpass väl att jag skrev ner på ovansidan av handen att P3 Populär lagt ut sina Quiz på hemsidan. Jag kom ihåg det och jag använde min nyvunna kunskap. Jag delade upp lag och agerade quiz-ledare.

För Hanna Fahl, det var som du sa - det var den ultimata förfestleken! TACK.

Så ligger jag här i min egen säng (som iofs är min pojkväns ex´s säng, men det är en annan historia...) och fånler.

Det blev en storartad kväll, en fantastisk överraskning och fest. Vi var inte många, men vi var massor av goda vänner. Det porlade vin, maten tog slut och det spelades tonvis med alldeles för dålig musik. Johan fattade nada och blev mäkta förvånad när inte vattnet sprutade som en fontän över köksgolvet, folk skrek surprise! och hans vänner satt vid bordet och tog varsin bira.

Nu ligger jag här, lycklig i kroppen. Älskade älskade syss ligger i barnrummet i den för korta sängen och Johan drar timmerstockar som en hel karl... Själv är jag lite för uppe i varv för att bara kunna lägga mig och koppla av, så jag glider runt lite på nätet för att kolla läget.

Sant är i alla fall att dålig musik i goda vänners lag är bättre än bra musik alldeles allena. Nästan.

Jag kan sitta (läs ligga i sängen) och pilla med layouten i timmar för att få allt som jag vill ha det. Länkfärger, rubrikstorlekar, större profilbild, större länkar mm mm. Dock tar det en jävla tid då jag snart har sänkt en hel flaska Julmust Light och måste springa på toa hela tiden.

Nån med mindre blåsa än mig? Nån???

Och så måste jag fixa mig en egen header också! Nu när jag kan visa min fagra nuna för precis ALLA.

Mera jag, mera jag, massa Pernilla till hela internetet!!!!

Idag hamnade jag på Haga Forum på lunch, en bättre sådan - utan vinet.

Helt normalt i huvudstan att en lunch kostar 150 spänn... Och på köpet fick vi en utställning som hette duga.

En trappa ner återfanns mängder med inramade foton av mer eller mindre nakna människor. Hoppande naken kvinna, liggande naken kvinna, nakna män, bundna män, stora saker, mindre saker, silikontuttar, hängande tuttar och sexuella poser. Det var en salig blandning helt enkelt, allt i en misch-masch av naket, naket och naket.

Vi gick där, jag och mina kunder. Det ooah-des och det aah-des och både jag och kvinnliga säljaren drog efter andan när vi såg vissa, eh, fantastiska större, vackra saker. Det är vackert att se på, men fysiskt genomförbart? Det var kittlande att se på åtminstone!

Det är milsvid skillnad på naket och porr, och vi måste våga tycka att naket är vackert.

(hämtad ur tidigare texter)

På väg hem idag föll det sig väl. Anna Ternheim var dagens värd för P3 Musik mellan 13 och 14 och jag lyssnade frenetiskt. Hennes melankoliska röst ledde oss till låt efter låt som var värd att lyssnas till. Jag njöt och verkligen tog till mig varje tankegång. Någonstans i mittenslutet så började hon prata om artisten hon hyser en slags hatkärlek till. Artisten vars röst ingen lämnas oberörd av. Kate Bush.

Jag svär. Så snart tonerna började strömma ur min bilstereo på högsta volym så var jag tillbaka och var tio år igen. Jag var åter en smärt ballerina som böljade min kropp genom dansstegen. Pappa grillade flintastek och mamma gjorde potatisgratäng. Ur högtalarna dånade det högt från en Classic Love Songs-platta. Visst är det säkert jag som överdriver i efterhand, men det känns som att jag hörde dessa toner varenda fredag under min uppväxt. Denna tillsammans med Jennifer Rush´s The Power of Love gjorde min barndom så lycklig som bara en dröm kan vara. Föräldrar som stryker varandra över ryggen, ger varandra gliringar och två perfekta barn som springer omkring och velar. Flugor som smiter in genom öppen altandörr, sista solljuset för dagen som ger den allra mest perfekta värmen och så doften av nygrillat. Ljus, värme och skratt.

Jag slogs till golvet av tonerna som formligen trycktes in i bröstet på mig. Kunde knappt andas av den högtidliga stämningen. Varenda hårstrå stod givakt på min kropp, varenda por kändes vidöppen och ögonen rann. Det är så vackert. Minnet av den perfekta barndomen.


 

Kate Bush - Wuthering Heights