Alla lika - Alla olika

Hemmavid så tänker vi på figuren. Tävling pågår, då bi bägge behöver loosa några härliga trivselkilon. Rätt in i kaklet, stenhårt kör vi, och har gjort i några veckor, fram till semestern. The biggest looser procentuellt är sedan skyldig den andre loosern en hyfsad present för X kronor. Me like! Win win liksom!

Det går bra för oss bägge, LCHF is the shit, även om vi bägge börjar tröttna på ost. Vi mår bra och är bara något griniga då och då.

Igår kom det dock som ett brev på posten. Ett par avsnitt in i tredje säsongen av Sopranos så drabbade det största suget mig som jag någonsin skådat. Märkligt! Hur man kan göra sig beredd för att mörda någon om man bara kan få lite göttigt som dämpar suget. Svårt att tänka, svårt att koncentrera mig - allt var urjobbigt!

Ett par nävar solrosfrön dämpade det värsta, även om besvikelsen satt som ett frimärke i pannan. Solrosfrön? Hey! TÖNT.

Snus, cigg, T-sprit..?

Helvete! FAN!!!

Jag har gått upp TRE kilo sedan jag slutade snusa för lite mer än en månad sedan!

Nu är det späkning som gäller - bikinisäsongen är ju för 17 i full gång. Vad hjälper det att vara smal och fin mitt i vintern? Det kallas enbart dålig tajming!

Och här ser man, det hjälper inte att kuta i skogen tre-fyra gånger i veckan, cykla till jobbet - suget på kvällen vinner ändå i längden...

Tjena! Hallå?

Är det NÅGON som missat att jag och Johan sprang NIO, ja ni läste rätt - NIIIIIOOOO kilometer i skogen i söndags?

Det är det längsta jag sprungit i hela mitt liv! Och jag tyckte om det! Träningsvärken sitter som en smäck i låren och jag känner mig precis hur jävla duktig som helst.

JAG. JAG. JAG gjorde det! Jag sprang nio kilometer i skogen!

Mjummie!

Grillen åkte fram i takt med att solens fantastiska strålar letade sig bortom horisonten.

Sallad på isberg, solrosfrön, tomat och massa olivolja. Avocado med tonfiskröra till och så den kolgrillade kycklingen som osade tändvätska, grillkol och rök.

FY FAN VA GOTT!

Jag klippte genast ut denna seriestripp och tejpade upp på väggen vid min arbetsplats! Resten av dagen log jag gott åt galghumorn.

Hm, när jag ändå fick ett lufthål kan jag likaväl förvandlas till en bloggterrorist som droppar inlägg som en självmordsbombare fixar tändhattar.

Jag har gått till jobbet varje morgon. Det tar ca 25-30 minuters rask promenad och är lika med ca 4000 steg. Jag har tränat fre, sön, tis och ätit bra. Ätit jävligt bra faktiskt. Känner mig stark och pigg fysiskt (bara hjärnan som är urkopplad), sover bra (så länge min darling snarkar med måtta - läs: inget) och mår prima.

Promenerar alltså på en slät kopp svart kaffe, äter två ägg och ett Ryvita knäcke på kontoret när jag kommer fram och sen lunch utan ris, pasta eller potatis, och så middag/kvällsmat på det på kvällen. Lite rutiner - vad säger ni om det..? Får man ett andlöst WOW? Jag mår bra. Jag äter bra, jag tränar bra och jag sover.

Så varför i hela helvete har jag gått upp ett kilo denna vecka??????

Vansinne i min kropp!

Men jag fortsätter väl glatt mina morgonpromenader... Hur ska jag annars komma till jobbet?

Jag säger inte att jag kan allt, jag säger inte att jag kan mycket. Jag säger däremot att jag kan vad som fungerar för mig, min hälsa, välbefinnande och kropp. Ju mer jag läser, desto klokare och självklart känns det. Jag mår bra, jag börjar känna mig nöjd och jag orkar springa på mitt löpband längre tid än jag någonsin trott vara möjligt. Jag äter gott, jag äter varierat och jag äter rätt - för mig.

Och detta var precis vad Jonas Colting höll föreläsning om i höstas, när jag själv precis upptäckt LCHF. Han må vara en extremitet, men gällande kost och hälsa tycker jag att han har vrålkoll!



Och med de orden och de galna ögonen drar jag ner till mina polare löpbandet och trappmaskinen. Vad jag har i lurarna? Meh! Madonna såklart!

Det värsta med att vara hungrig är smaken i käften. Jag smakar orm.

Måste genast komma på nåt smart att äta. Kan inte ens föreställa mig min andedräkt...

Jag har levt halva livet i övertygelsen om att jag är fet. Nej förresten, inte fet som i fetto-fet, men stor, överviktig och småfet. Varit nöjd med den jag varit men inte med förpackningen.

3 kg kvar av målsiffran på displayen - sen får jag nog ta och börja omvärdera. Börja jobba med att gilla allt jag ser - sluta hänga upp mig på det dåliga. Det där talet i drömdisplayen var ju bara siffror, inte något som jag kunde se framför mig på riktigt. Dåligt kroppsligt självförtoende? Nej, enligt mig själv har jag bara varit sanningsenlig, mycket kritisk och ganska krass.

Hur kommer jag må när jag är klar? Är jag nöjd då? Eller hittar jag då något annat jag måste förändra innan jag kan luta mig tillbaka och bara må bra i den jag är och hur jag ser ut? Är min identitet lika med sättet jag ser på mig själv? Att alltid jobba för att gå ner i vikt?

Jag har alltid kunnat skratta åt mig själv. Lite för mycket möjligtvis ibland. Att göra mig själv till åtlöje inför andra är ett försvar och en garanti. Passar mig noga för att inte ta mig själv på för stort allvar. Skämtar ofta om min storlek, mitt hår och min behåring. Gud nåde den dock som hänger på skämtet. Evil Eye för evigt ter sig som en underdrift.

Ett klassiskt P-uttyck framför spegeln, högt inför alla: Well, jag kanske är lite tjock, men fan va snygg jag är!  Vad ska jag säga när displayen visar målsiffran? I look goooooooood?

Om jag fortsätter i gamla vanor, gamla steg och ser mig själv som stor, otymplig och klumpig så vill i alla fall inte jag vara med där framför spegeln i framtiden.

Jag är jag. Och snart kommer jag vägra skratta åt min egen vikt. Jag tänker bli stolt på riktigt över mig själv. Inte rycka på axlarna åt komplimanger och påpeka den stora rumpan. Jag ska jobba med det istället för att mäta midjemåttet.

Jag tänker bli fantastisk.

Om det så innebär att jag aldrig mer får äta en enda donut till i hela mitt liv.

Sedan i augusti har jag gömt mig, lyckats undgå kvällsliga besök och påknackningar på eftermiddagarna. Till och med lyckats undgå upptäckt på fredagar och lördagar. Jag har hukat mig så snart det varit nära ögat och det har fungerat. Livrädd har jag suttit och ryst vid tanken på att Han ska se mig, ta mig till sig igen - vagga mig i sin stora varma famn och säga att allt ska bli bra. Han är hemsk, Han är ond och jag har inte saknat Honom.

De senaste två veckorna har jag dock upptäckt att Han hittat mig, att Han lyft upp stenen därunder jag legat gömd. På skakande och skamsna knän har jag åter funnit mig fast vid hans linda; trygg, varm och skuldmedveten.

Sötmonstret hittade mig till slut. Jag vette fan var det gick fel! Moffa Moffa Moffa. Det har inte funnits någon gräns för sötsuget i min kropp! Har inte kunnat tänka på något annat än vad som vore gött att äta på - många gånger har jag fallit till föga och suttit där med kuken i brevlådan så att säga. Det dåliga samvetet har kommit som ett brev på posten - ångest och beslut om att åter springa, gömma mig så att Han inte hittar mig igen - någonsin.

Jag sprang för livet ikväll.

I fyrtio minuter sprang jag av mig ångesten längs ryggraden, jag sprang av mig schlagerchipsen, PMS-godiset, och muffinsen. Löpbandet och Madonna i IPoden var mina bästa och närmaste allierade mot Sötmonstret.

VIK HÄDAN DIN DJÄVUL!

Och kom aldrig mer hit igen! Aldrig!

Ok. Latbacillen har officiellt slagit sina långa armar runt min kropp. Den sugs liksom kraftigt nedåt i sängen. Huvudet ligger tungt mot nackstödet och fötterna är förlamade. Jo, det är sant. Jag svär. Kan inte röra dem. Inte för att jag försökt, men ändå. En hypotes är sann tills den motbevisats.

En person som är förlamad kan inte röra fötterna. Jag kan inte röra fötterna - alltså är jag förlamad. Hypotesen är sann.

Varför skulle jag vilja motbevisa hypotesen? Då måste jag ju för fan studsa upp ur sängen och ner till den förbannade jävla tråkiga trappmaskinen!

~  Tänkarpaus  ~

.

En del människor måste jobba så himla hårt för att komma i form och behålla densamma. Jag tillhör den gruppen människor och jag tycker det suger! Jag hatar att livet är orättvist. Jag hatar trappmaskinen! Jag vill ha godis, chips och coca cola istället! Jag vill inte! Nej. Nej... Joj. 

Rösterna inuti mitt huvud börjar överrösta varandra. Tjock-P försöker komma fram ur sitt bortglömda hörn och pockar på uppmärksamhet från Smal-P. Ge efter för suget gumman... Det gör ingenting, ät du lite godis. Ta hissen ner till receptionen och köp lite gött - det bränner lika mycket som en timma på trappmaskinen. Jodå, det är du värd gumman. Du som varit så duktig, du måste belöna dig med nåt gött. 

Tidigare vann alltid den rösten. 

Numera vinner alltid den där jävla trappmaskinen.  

Ok vänner och ovänner!

Här är kvinnan vars blogg och idé jag följer. Nu har även Aftonbladet fått upp ögonen, och då måste det ju vara sant..?

Och för er inspirerade; jag mår skitbra, det var jättejobbigt i början med ordentliga övergångsbesvär som de kallas, men lätt värt det i efterhand.

Det är mitt tips. Följ Dahlqvists tips!

Ensam kvinna i Sveriges huvudstad. En grå och mulen kväll med kall luft som kryper inpå märg och ben.

Hon ligger i en av de mjuka sängarna som är höj- och sänkbara, tittar ut genom det stora panoramafönstret på den mörka staden utanför och drar en djup suck. Spegelväggen bakom sängarna inbjuder till förbjudna fantasier. Hon skrattar för sig själv och önskar att hennes man kunnat följa hennes väg och varit med henne i det stora rummet. Det stora rummet med spegelväggen, panoramafönstret och de inbjudande sängarna.

Hon påminns om att badrummet, det har hon inte ens sett ännu. För sig själv tänker hon att det kanske finns ett badkar där inne. Ett badkar att krypa ner i, som värmer den frusna kroppen. Kroppen som hon späker för att få ett lyckligare yttre. Hungern är hennes ständige vän och följeslagare i hetsen kring matchningen av det inre mot det yttre.

Synen är tydlig, hon ser talet på displayen som ska lova henne kroppslig lycka. Den dagen hon är där, det är då hon har lyckats, är fullkomlig för sig själv och i sin kamp. Den dagen är inte så långt borta, men stundtals en evighet för långt.

Ack. Hon suckar igen och låter luften långsamt strila genom näsborrarna. Ett skratt över den klassiska klyschan vad är väl en bal på slottet? och flinar stort för sig själv. Vad ska man med porriga speglar till bakom sängarna när man är ensam? - Hoppa i sängarna förstås!

Jag tänker faktiskt ge mig själv en varm applåd och en rejäl klapp på axeln idag! Jag har 3 kg kvar, men helt ärligt. Jag har tappat 11 kg. Och ingen är gladare än jag!



Och man säger ju att man inte får gråta över spilld mjölk. Så jag spiller inga tårar över förlorade bröst! Jag svär bara en hejaramsa och tar på extra vaddering.

Heja mig! Heja mig! Heja heja heja!

Idag åkte tröjan upp när jag tog av mig jackan.

Min kollega utbrast att jag var ett magert elände!
Det känns som att jag vunnit på lotto.

Igår i soffan framför Grammisgalan såg jag något märkligt. Jag kände ett vinddrag jag inte kännt sedan jag var 15 år. Det kom en vindil mellan låren. Fastän jag höll ihop knäna så fanns det luft mellan låren! Är det någon som fattar hur stort det var? Känslan av luft?

Herregud. Det kanske håller på att hända nåt här ändå.

Johan: Det är sääääääkert, du är lätt som en fjäder!
Pill: Är det riktigt sant, är det sääääääkert det?
Johan: Jadå (andningsuppehåll) oj, det hände nåt i brallan.
Pill: Meh, jag ler ju fortfarande!

Inatt efter fysiska aktiviteter mådde jag illa och fick hjärtklappning. Heppserru, det här gick inte längre! Måste ha föda, måste ha mat i min kropp NU!

Lite köttfärs och grönsaker gjorde livet mycket lättare, fantastiskt! Jag ska aldrig flytta till Somalia.

Idag har det blivit långprommis och så Malins Scottska förkylningssoppa då det river lite i halsen; thaisoppa, sambal, fänkål, lök och pinsamt många vitlöksklyftor - en soppa i min smak! Snacka om att få fart på kistan, det river inte längre i halsen, snarare i de nedre regionerna. Perfekt!

Nu är stora frågan fyrverkerier eller ej i morgon... Ska man sätta eld på ekonomin för att få tutta på på tolvslaget eller ska man våga chansa på att det räcker med lite hångel i ett hörn?

Snart 32 timmar sedan sist något tuggbart passerade mina läppar.

Jag mår rätt bra med undantag av massiv huvudvärk. Hungrig som ett svin är jag och Bullen ser lite mindre ut - inbillar jag mig... Halsbränna har jag, fy fan för halsbränna. Vidrigt.

Visst är jag dum i huvudet som tror att det ska spela någon roll för min hälsa i det långa loppet - vilket jag inte heller tror, det är väl mest att jag måste få en tankeställare; en kickstart tillbaka till min kost, mitt utseende och min gamla mage. Måste få känna att jag tar konsekvenserna av frosseriet av götta det senaste.

Och sen är jag en enveten jävel. Jag måste kolla hur långt jag kan gå, hur länge jag håller. Målet var att äta lätt frukost på onsdag, men vi får se. Vi får se. Jag tror att jag mår bra av detta. Jag tror att det kan vara precis vad min kropp kan behöva efter den senaste sortens chocken av socker, öl, pizza och hamburgare.

Skramlar knäckebrödpåsen i natt kommer jag förneka allt. ALLT.