Bokstäverna räcker inte längre.
Eller är det så att jag inte längre behöver mina bokstäver? Att jag inte längre behöver min ventil i bloggosfären? Att jag kanske borde ändra riktning på bloggen? Att jag inte behöver berätta om mig själv, upplevelser, känslor och tankar för att jag kan hantera dem ändå? Kanske skulle börja husblogga som Talludden? Inredningsblogga som Nina? För det här håller ju inte; ett inlägg i veckan gör väl ingen glad? Nya planer behövs hursomhelst, för känslobloggen har dött.
Jag använde ett ord i bilen i torsdags. Jag använde ordet Tillfreds. Och jag använde det utan att reflektera till en början. Först sa jag Nöjd men bytte sedan till tillfreds. Och ja, det är sant, det är så jag känner det. Hur det gick till? Inte en jävla aning. Jag blev sambo, bytte jobb, bytte liv och landade i mig själv. C skrattade så hon skrek och kallade mig jävla svikare - det är vänner det!
Det finns saker jag saknar, det finns människor som jag saknar. Mycket. Men på det stora hela så lever jag ett happy life med aktiviteter, kärlek, vänner, utmaningar, planer och vin.
För att få till den bittra undertonen så ska det dock tillstås att min rygg fortfarande är paj totalt. Efter en helhelg med massa golf och bilåkande är det jobbigt - men värt det ändå.
Tillfreds alltså..? Vem hade anat det? Redan?
Love is in the air!
Det spirar, pockar, knoppar och lockar. Det sprudlar och skrattas och kramas i det oändliga.
Våren är här! Värmen är här! Jag är kär, jag är lycklig och jag lever!
Bebis eller ej
Sitter bekvämt tillbakalutad i favoritfåtöljen och lusläser Damernas Värld. Ryggen värker, den är paj av någon anledning sedan en vecka - kan det vara nya stövlarna med klacken? Provade X-bike i morse på frukostträning/möte och sedan dess går jag en aning bajsnödigt. Ont! Hursomhelst, Damernas Värld var det ju.
Stora frågan om fertilitet avhandlas. Om hur vi kvinnor väljer att vänta allt längre med att skaffa barn, fortplanta oss, fixa bebis. Att snittåldern på förstagångsföderskan i Sverige är 29 år. Att vi lägger snubbelfällor för oss själva i hetsen kring resor, karriär, självuppfyllande och väljer att vänta med bebis, ibland för länge så det blir försent. Att fertiliteten är som högst kring 25 år och att vi halverat den kapaciteten när vi fyllt 35.
En jävla massa siffror, åldrar och ångest. Så skulle jag vilja sammanfatta artikeln, som i sig var intressant. Sjujävla ångest blandad med stress, press och tvivel.
Artikeln innan bebistexten handlade istället om att släppa pressen och kraven och bli en lyckligare människa, att sluta stressa, prestera och hitta lugnet och ron. Den harmonin som infann sig efter den texten blåstes kvickt bort i takt med att åldern blev sann i och med texten om bebisars varande och blivande.
Fan. Jag fyller 29 år nästa vecka. Jag har därmed bidragit till höjd ålder på mitt eventuella förstagångsfödande. Jag är äldre än genomsnittet. Punkt. Jag är inte redo? Är man redo? Blir man redo? Vill jag det då?
Sjukt jobbigt. Oftast är det allra lättaste att bara sticka huvudet i sanden och låtsas att det regnar. What happens happens. Men så funkar inte livet. Beslut hit och beslut dit som sätter livet i gungning för resten av framtiden. Det som var är historia, det som är har redan varit och det som kommer kanske blir annorlunda än man trott.
Åh nej. Är det här en stundande 30-årskris?
Orkar inte!
Dagens ord.
- Robin Sharma.
Bubbel.
Kärlek. Bubblor. Tystnad och tillit.
Love. Love. Love. ♥
Jag duger.
Idag är en dag för reflektion, en dag för kamp för de kvinnor som måste kämpa dagligdags och faktiskt också för att manifestera sig själv.
Sverige har kommit långt, men vi har oändligt långt kvar tills vi kommit förbi de barriärer som fortfarande existerar.
Men hey, vi kan väl ta och börja med lite babysteps. Vi tar och firar oss själva; vi firar oss - de vackra, de begåvade, de kloka, de roliga kvinnor vi är. Vi duger, vi räcker till och vi är stolta över oss själva.
Själv kryper jag upp i favoritfåtöljen med ett glossigt magasin, med en bit choklad och med mig själv som enda sällskap. Jag tänker fira att jag finns i mitt liv.
Snow and philosophy
Att ta sig tid till inre reflektion och stanna upp mitt i livet, mitt i vardagen och analysera läget - det är vardagslyx för mig.
Overload
Get the feeling!
Dessa är mina trick som gör det för mig.
Dagens ordspråk
Den enes bröd den andres död.
Eller tvärtom.
Den enes död den andres bröd.
Man är sig själv närmast och fastän jag tycker att det är fasansfullt trist, sorgligt och överjävligt så har jag sällan varit i bättre läge själv.
Det var inte meningen
Om ett misslyckande följs av en tanke att det ändå inte var meningen, är inte det lika med att ge upp? Att inte försöka igen för det var ändå inte tänkt för mig, är lika mycket att ge efter för omvärlden som att öppna skeppets portar för pirater att ta vad de vill ha.
Visst är det en vacker tanke, att allt har ett högre syfte; att allt som händer har en mening, men det får ha sina gränser. Det är absolut bra och framför allt en ynnest att kunna se tillbaka om ett par år och tänka jahaja, jo just det, den händelsen fick mig att göra si, och det fick mig att göra så. Fastän allt kanske gick i nattsvart just då så fick det mig på ett annat spår - och se vart jag hamnade då. Ryggsäcken fylls på längs livets väg ,och alla betraktelser, alla misslyckanden och alla nycker får oss in på nya spår om vi väljer att ha sinnena på ON-läge.
Kanske till och med det handlar om överlevnad, att se alla sina handlingar som meningsfulla och betydelsefulla. Men kanske vi framförallt måste ta ansvar för det som händer nu, och faktiskt också försöka göra skillnad och inte bara nicka och följa med i det spår som var för oss förutbestämt. Ingen sätter min agenda förutom jag själv. Om någon annan vill annat just nu, jaja, må så vara. Men då får jag väl gilla läget och försöka igen. Försöka igen tills huvudet blöder av alla spring in i väggen.
Poetry slam
Jag skulle kunna springa för evigt, min älskade
Och allt jag skulle begrunda är spegeln
Empati och sympati är systrar
De är lösdrivare, som vi
Bortglömda dagar är tunga händer på mitt bröst
Vi kan köra tills gryningen och sen kan jag vila
Jag kommer vara där bara för att göra dig glad
Jag kommer vara där för att se solen
Jag kommer vara där för att hålla dig glad
Jag kommer vara där när morgonen kommer
Rör dessa dagar och jag dödar dig
Vissa besjungna ord är lika allvarliga som sanna
Har gett upp till den flytande tonen
Hon bar alla sina bördor till jämmer
Återhämtande dagar är tunga händer på mitt bröst
Vi kan gå tills gryningen och sen vilar vi
Jag kommer vara där bara för att göra dig glad
Jag kommer vara där för att se solen
Jag kommer vara där för att hålla dig glad
Jag kommer vara där när morgonen kommer
Du ligger där som den tusende spegel
Reflekterar bara skuggor
Himmelen är blå, det måste vara tårar
Bankandet utanför mitt fönster
(Fritt översatt av mig. Kan ni härröra texten?)
Den osminkade sanningen
Dagens tema är osminkad filosofisk lördag.
Kvinnan som inte finns.
Älskar sådana här bilder! Kan glo ihjäl mig.
Åh. Ta mig tillbaka till Santa Theresa!
Längs den långa dammiga vägen som ledde till Ranch Papa Pochote väcktes många drömmar, ambitioner och nya mål sattes. Ute på brädan omvärderades livet i takt med barracudornas hopp över bena. Vad är mitt liv värt? Vilket liv vill jag leva och på vilket sätt? Man tog tankarna med sig till hängmattan och samtalade tills det blivit mörkt. Kärlek, karriär, surf och livskriser avhandlades. Den som säger att surfare är korkade må ha rätt, men vi som brinner för några veckor om året är duktiga på att fånga dagen och också veta varför.
Mitt livs hittills härligaste veckor tillbingades i Costa Rica för knappt ett år sedan.
Bara jag och ångan
Skummet knastrar skört mot halsen och jag hör hur en bubbla spricker då och då. Det är inte livet i bubblan som tar slut, det bara omdefinieras till någon slags energi som går in i min mun och ner i mina lungor. Jag ligger där tills vattnet blivit kallt och skummet försvunnit. Den oljiga hinnan på min lena och varma kropp säger mig att jag legat för länge. Men att bara finnas i sin egen närvaro, och faktiskt närvara, det är ett tillstånd som närmast kan beskrivas som sensuellt. Naken, blöt och varm och bara sinnet som begränsar.
Ibland kan jag verkligen sakna mitt badkar.
Till hands.
Jag försöker vara där. Finnas när jag behövs. För att jag behövs ibland. En röst i luren, en hand på axeln och en kram i kalla tider.
Jag kan inte alltid vara där fysiskt, eller tja, väldigt sällan kan jag det om man ska vara ärlig. Men jag hoppas och tror att det räcker en bit med att finnas till hands. Om det så är livsåskådning som ska utredas, populärkulturella händelser som ska betraktas eller om det är en tår som behöver fällas.
För den som är där för mig har alltid det tillbaka.
