Han vet.

Vi sitter och tittar på kort i mobilen. Skrattar lite, ler ännu mer och minns galna sommarkvällar, mysiga morgnar och udda händelser.

Ett kort kommer upp som jag gillar. Jag sitter på en båt i en hamn som vi inte kan lägga ut ifrån och har löst Aftonbladets alla korsord. Vi sitter och lär känna varandra på en segelbål vid namn Frida. Han knäpper en bild på en finurlig flicka.

Han säger Du får inte ta det på fel sätt, men det här är ett sånt kort som skulle vara fint att ha på din begravning.

Visst är det mycket märkligt sagt nu när man tänker på det, men tja. Han förstår, han ser mig på riktigt. Han ser den tänkande, den lockiga och faktiskt bara mig. Utan allt annat, utan extra allt.

Det här är jag. Och den begravningen, den vill jag faktiskt också vara med på...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0