Inte än. Vänta lite till.

Alla reagerar och agerar olika vid diverse sinnesstämningar. En del vill ha närhet, glada tillrop, stöd, kramar, påhejningar när man är ledsen och knäckt.

Jag sluter mig. Jag förstår att det kan vara jobbigt för min omgivning, mina vänner och min familj, men låt mig bara vara så kommer jag tillbaka. Jag pratar ofta och gärna om det mesta, med de flesta. Är öppen som en bok för många och man kan tyda om jag är glad, sur eller ledsen på en sekund. Fine. Låt så vara.

Jag kan inte hantera en del bitterheter, eller ja, jag hanterar dem på mitt eget lilla vis. Jag går igenom dem i huvudet om och om igen och igen och igen. Tyst. Vill inte kramas, vill inte älta det högt mer än med Johan och kanske någon mer.

Jag vet att jag är bra. Jag vet att jag duger. Jag vet det i huvudet. Men just nu säger känslan tvärtemot. Och jag vet att Ni fantastiska finns där. Men ta mig på orden. Prata inte om det. Inte ännu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0