Alla lika - Alla olika

Eftersom det återigen blev lite för dåligt med matrutinerna och jag inte vågade dra på mig syss vrede igen så beslöt jag mig för att slå till. Det är så erbarmerligt trist att käka ensam, så fasligt tråkigt att laga mat här i köket och jag vägrar äta fler köpta sallader. Lösningen blev en ... trumvirvel... pizza!

Mmmmmm. Pizza, en riktig en, bara till mig.

Är det något Stockholmarna är bra på (inte bilkörning i snöslask i alla fall!) så är det pizzor. Krispiga och knapriga, och på något sätt fräscha.

När jag mottog kartongen så häpnade jag. Undrade i mitt stilla sinne hur detta skulle gå till? Hade jag råkat beställa en familjepizza? Hur ska jag komma ut genom dörren? Sant är att jag faktiskt också fastnade i dörren med den omåttligt stora pizzakartongen! Sant är också att den var ljuvlig. Den var tunn, så tunn tunn tunn, och alldeles fantatiskt god.

Nu är jag mätt och belåten!