Alla lika - Alla olika

Jag skulle inte byta bort Johan för allt smör i Småland. Jag älskar att vara himlastormande kär, älskar att vara sambo och jag älskar HONOM och blir alldeles till mig i trasorna tillsammans med min man. Han gör mig trygg, han gör mig till en bättre person och jag är hur nöjd som helst med vårt lilla semi-familjeliv.

Samtidigt...

Min vän ska på dejt. En blind sådan. GUD så spännande! Klart jag är lite avis. Kan sakna nervositeten, spänningen, pirret, osäkerheten och den påstådda nonchalansen - äh, jag bryr mig inte, han var nog inget för mig ändå.

Dejteriet... Det var tider det! Så mycket energi som lades ner i att framställa sig själv så korrekt och så bra som möjligt. Man ville vara en så kul och fräck person som möjligt men samtidigt sig själv. Skulle personen i fråga bli intresserad så skulle han ju bli det i en figur som faktiskt existerar. Kläderna. Ja vad man hade på sig spelade för mig oerhört stor roll. Det skulle kommunicera min personlighet såklart. Inte för uppklädd, inte för slafsig och precis rätt stil som förstärkte den redan fantastiska Pill. Sminket. Inte för spacklad men samtidigt förstärka det bästa. Håret. Ja herregud håret... Lockigt eller platt? Uppsatt eller utsläppt? Tänk om han blev råtänd på mig och min Milla Jovovich-frilla och så var det en lucky shot..? Snacket. Inte prata för mycket, inte prata för lite. Lyssna och skratta, var dig själv. Samtidigt, med nerver kommer tungrullningar; snack snack snack. Pratar inte han är det väl bäst att jag håller låda. Skämt om servitriser, skämt om mig själv, skämt om jobbet... För en del är jag nog mest minnet av en misslyckad komiker.

Men spänningen, den spänningen... Förväntningar, undringar.

Ok, spänningen = big time drama fixeri + manisk hålla-låda-frenesi?

Jag är glad att jag har vänner som levererar sådan här spänning, så jag slipper själv! Så att jag med gott samvete kan glida runt i mysbrallor och brottarlinne med en man som nyper mig i rumpan om jag har tur. Och med minnena kvar om hur det var en gång.