Stockholm + Service = Njet.
Ingen stad är så otrevlig som Stockholm.
Sedär! Ett konstaterande jag står för men som jag kan komma att få äta upp.
Stockholm är oerhört vackert, roligt, härligt och bra på alla de vis, men trevliga människor får man fan leta efter. Trevliga okända människor that is. Känner man dem, jobbar med dem eller hör samman på annat vis är de precis som vilka SvenneBanan som helst.
Tillbaka till konstaterandet.
Expediter, servitriser och annat löst outbildat folk som har service som yrke har förmodligen satt som mål att vara så okunniga, så otrevliga och så bistra som möjligt. Helst mer än föregående dag. Får man en blick av kassörskan bör man känna sig hedrad WOW, såg ni, hon noterade min uppenbarelse! Bäst jag köper en trisslott...
Vad detta beror på vet jag ej. Kan bero på att utbudet är större, både vad gäller kunder och personal. Att stamkunder inte betyder så mycket, för det kommer in nya fräscha pengar med nästa dumförklarade kundjävel som stör dem i sitt sms-ande och sitt pillande med naglar och hår.
Detta gör att även kunder blir nonchalanta och arroganta. Här är det inte ovanligt att man går med Ipoden i öronen även när man betalar. Man tittar bara på siffrorna på displayen och langar fram cashen. Blir man buttert behandlad i den första, andra och den tredje butiken så är det svårt att le stort och hälsa artigt i den fjärde.
Således är man fast i en ond service-cirkel utan slut.
Så plötsligt händer det. Det står en värmländska bakom kassaapparaten inne på Indiska. Och hon pratar, hon pratar och hon pratar. Det finns inget slut på hennes prat, hennes värme och hennes sympatiska sätt. Visst tar det tid i kön, visst står en del Vasastans-kärringar och stampar med klacken, men jag njuter. Njuter i fulla drag av hennes energi, en energi som jag hoppas inte sinar tack vare just dessa kallblodiga överklasstanter som ska piffa upp hemma med lite österländsk touch i sitt i övrigt minimalistiska vardagsrum. Idag slog hon dock rekordet, hon berättade för mig att hon precis dragit ut en tand. Jag fick höra rubbet. Att det skulle kostat 5000 kr att rotfylla men att utdragning bara gått på en tusing. Att hon hade ont men att tandläkaren sagt till henne att hon var en tuff tjej, så hon gick minsann tillbaka till jobbet. Där någonstans loosade hon min uppmärksamhet. För även jag har gränser för snicksnackande.
Säg gärna till mig att strumpbyxorna jag köper är underbara och i en fantastisk kvalitet, men lämna tandläkarbesöket och dess kostnader hemma. Eller tja. I den här stan nöjer jag mig med ett leende och ett hej. Sen vill även jag dunsta.
Det var den balansen.
Sedär! Ett konstaterande jag står för men som jag kan komma att få äta upp.
Stockholm är oerhört vackert, roligt, härligt och bra på alla de vis, men trevliga människor får man fan leta efter. Trevliga okända människor that is. Känner man dem, jobbar med dem eller hör samman på annat vis är de precis som vilka SvenneBanan som helst.
Tillbaka till konstaterandet.
Expediter, servitriser och annat löst outbildat folk som har service som yrke har förmodligen satt som mål att vara så okunniga, så otrevliga och så bistra som möjligt. Helst mer än föregående dag. Får man en blick av kassörskan bör man känna sig hedrad WOW, såg ni, hon noterade min uppenbarelse! Bäst jag köper en trisslott...
Vad detta beror på vet jag ej. Kan bero på att utbudet är större, både vad gäller kunder och personal. Att stamkunder inte betyder så mycket, för det kommer in nya fräscha pengar med nästa dumförklarade kundjävel som stör dem i sitt sms-ande och sitt pillande med naglar och hår.
Detta gör att även kunder blir nonchalanta och arroganta. Här är det inte ovanligt att man går med Ipoden i öronen även när man betalar. Man tittar bara på siffrorna på displayen och langar fram cashen. Blir man buttert behandlad i den första, andra och den tredje butiken så är det svårt att le stort och hälsa artigt i den fjärde.
Således är man fast i en ond service-cirkel utan slut.
Så plötsligt händer det. Det står en värmländska bakom kassaapparaten inne på Indiska. Och hon pratar, hon pratar och hon pratar. Det finns inget slut på hennes prat, hennes värme och hennes sympatiska sätt. Visst tar det tid i kön, visst står en del Vasastans-kärringar och stampar med klacken, men jag njuter. Njuter i fulla drag av hennes energi, en energi som jag hoppas inte sinar tack vare just dessa kallblodiga överklasstanter som ska piffa upp hemma med lite österländsk touch i sitt i övrigt minimalistiska vardagsrum. Idag slog hon dock rekordet, hon berättade för mig att hon precis dragit ut en tand. Jag fick höra rubbet. Att det skulle kostat 5000 kr att rotfylla men att utdragning bara gått på en tusing. Att hon hade ont men att tandläkaren sagt till henne att hon var en tuff tjej, så hon gick minsann tillbaka till jobbet. Där någonstans loosade hon min uppmärksamhet. För även jag har gränser för snicksnackande.
Säg gärna till mig att strumpbyxorna jag köper är underbara och i en fantastisk kvalitet, men lämna tandläkarbesöket och dess kostnader hemma. Eller tja. I den här stan nöjer jag mig med ett leende och ett hej. Sen vill även jag dunsta.
Det var den balansen.
Kommentarer
Trackback
