Alla lika - Alla olika

Sedan i augusti har jag gömt mig, lyckats undgå kvällsliga besök och påknackningar på eftermiddagarna. Till och med lyckats undgå upptäckt på fredagar och lördagar. Jag har hukat mig så snart det varit nära ögat och det har fungerat. Livrädd har jag suttit och ryst vid tanken på att Han ska se mig, ta mig till sig igen - vagga mig i sin stora varma famn och säga att allt ska bli bra. Han är hemsk, Han är ond och jag har inte saknat Honom.

De senaste två veckorna har jag dock upptäckt att Han hittat mig, att Han lyft upp stenen därunder jag legat gömd. På skakande och skamsna knän har jag åter funnit mig fast vid hans linda; trygg, varm och skuldmedveten.

Sötmonstret hittade mig till slut. Jag vette fan var det gick fel! Moffa Moffa Moffa. Det har inte funnits någon gräns för sötsuget i min kropp! Har inte kunnat tänka på något annat än vad som vore gött att äta på - många gånger har jag fallit till föga och suttit där med kuken i brevlådan så att säga. Det dåliga samvetet har kommit som ett brev på posten - ångest och beslut om att åter springa, gömma mig så att Han inte hittar mig igen - någonsin.

Jag sprang för livet ikväll.

I fyrtio minuter sprang jag av mig ångesten längs ryggraden, jag sprang av mig schlagerchipsen, PMS-godiset, och muffinsen. Löpbandet och Madonna i IPoden var mina bästa och närmaste allierade mot Sötmonstret.

VIK HÄDAN DIN DJÄVUL!

Och kom aldrig mer hit igen! Aldrig!