Bebis eller ej
Sitter bekvämt tillbakalutad i favoritfåtöljen och lusläser Damernas Värld. Ryggen värker, den är paj av någon anledning sedan en vecka - kan det vara nya stövlarna med klacken? Provade X-bike i morse på frukostträning/möte och sedan dess går jag en aning bajsnödigt. Ont! Hursomhelst, Damernas Värld var det ju.
Stora frågan om fertilitet avhandlas. Om hur vi kvinnor väljer att vänta allt längre med att skaffa barn, fortplanta oss, fixa bebis. Att snittåldern på förstagångsföderskan i Sverige är 29 år. Att vi lägger snubbelfällor för oss själva i hetsen kring resor, karriär, självuppfyllande och väljer att vänta med bebis, ibland för länge så det blir försent. Att fertiliteten är som högst kring 25 år och att vi halverat den kapaciteten när vi fyllt 35.
En jävla massa siffror, åldrar och ångest. Så skulle jag vilja sammanfatta artikeln, som i sig var intressant. Sjujävla ångest blandad med stress, press och tvivel.
Artikeln innan bebistexten handlade istället om att släppa pressen och kraven och bli en lyckligare människa, att sluta stressa, prestera och hitta lugnet och ron. Den harmonin som infann sig efter den texten blåstes kvickt bort i takt med att åldern blev sann i och med texten om bebisars varande och blivande.
Fan. Jag fyller 29 år nästa vecka. Jag har därmed bidragit till höjd ålder på mitt eventuella förstagångsfödande. Jag är äldre än genomsnittet. Punkt. Jag är inte redo? Är man redo? Blir man redo? Vill jag det då?
Sjukt jobbigt. Oftast är det allra lättaste att bara sticka huvudet i sanden och låtsas att det regnar. What happens happens. Men så funkar inte livet. Beslut hit och beslut dit som sätter livet i gungning för resten av framtiden. Det som var är historia, det som är har redan varit och det som kommer kanske blir annorlunda än man trott.
Åh nej. Är det här en stundande 30-årskris?
Orkar inte!
Jag har tagit ett beslut att vänta och att inte skaffa ett barn med en man jag inte är säker skulle bli en bra förälder tillsammans med mig. Jag har tagit beslutet att vänta tills jag finner en önskan att skaffa barn. Jag har tagit beslutet att njuta av livet utan barn.
Om detta betyder att jag den gång jag önskar att bli mor ej kommer att kunna bli det får det bli så. De beslut jag tagit innan kommer ändå vara de jag tog för att jag mådde bra i dem just här och då.
Hoppas du kan känna lite detsamma.
Jo tack. Jag känner igen mig. 31 år. Äggen ruttnar å musen surnar? Eller? Fan vet men evolutionen får väl hänga med lite liksom. Kom igen nu kroppen. Skaffa en applikation på facebook där man kan sköta det där med barnalstrande. Men nä, inget svar från kroppen utom den vanliga skitmensen som man gärna hade ignorat! Å snart är det slut på den med å då får man nöja sig med att skicka ägg som kläcker diverse konstiga djur till varann på fejjan!
