Tack.
I mitt mest hopplösa tillstånd när det blev overload av känslor, otillräcklighet och jeans-tillkortakommanden ringde jag en före detta kollega, numera vän. En vän som vet hur jag funkar i jobbet, vardagen och tänket.
Tårarna kom och jag grät i min fräcka Toyota längs vägarna. Grät i luren, grät på min kjol och snyftade fram min rädsla, min ångest och mitt behov av bekräftelse.
Några ord, några minuter var allt hon behövde för att få mig att förstå att jag är precis så normal som jag hoppas.
Vem har någonsin sagt att det är lätt att byta jobb?
Kommentarer
Trackback
